photo © 2008 Pedro Layant | more info (via: Wylio)

Det finns ett annat sådant uttryck också som är minst lika obehagligt, nämligen “ingen rök utan eld”. Vanligtvis intelligenta människor slänger sig på fullaste allvar med sådana termer. Razzian mot palestinierna i Göteborg är ett exempel på när folk började slänga sig med “ingen rök utan eld”. De måste ju ha gjort någonting, annars skulle ju razzian aldrig ha ägt rum. För mig blir det ett vittnesmål om hur grunt oskuldspresumptionen sitter hos folk. Ha gärna det i bakhuvudet nästa gång ni hör någon säga “ingen rök utan eld”.

Nu må det väl vara hänt att en och annan helt vanlig medborgare resonerar så. Allvarligare är det om många gör det, och jag tycker mig se tendenser att vi går åt det hållet. Ju mer övervakade vi blir, desto säkrare kommer vi också att bli på att Storebror har torrt på fötterna när han ingriper. För han ser ju allt och kan därför inte ha fel. Och staten är ju alltid god. Riktigt allvarligt blir det emellertid när rättsväsendet självt börjar resonera enligt “ingen rök utan eld”.

En av få fördelar med insomnia är att man kan råka se en del intressanta dokumentärer som göms undan på småtimmarna. Som till exempel Taking Liberties (underbart dubbeltydig titel förresten) om hur Storbritannien successivt monterade ner sina medborgarrätter under Tony Blairs styre. Principer som går att spåra tillbaka till Magna Charta som skrevs under 1215. En av dessa medborgarrättsliga skydd är förbudet mot godtycklig fängsling; habeas corpus.

Habeas corpus har vid två tidigare tillfällen i modern tid undantagits. Första gången under andra världskriget Storbritannien, ställt inför det mycket konkreta hotet om en tysk invasion, kände sig tvunget att införa ett undantag så gjorde det möjligt att internera misstänkta fascister. Winston Churchill var ännu inte premiärminister när defense regulation 18b infördes, men det var under hans styre den användes. Churchill själv avskydde denna inskränkning i medborgarrätten och kallade den “högst motbjudande” och “grunden till all totalitärism”.

Det andra undantaget användes i Nordirland i ett försök att bekämpa IRA. Resultatet blev det omvända. Folk blev förbannade över den överhängande risken att bli inspärrad utan vare sig anklagelse eller möjlighet att försvara sig inför en domstol och IRA:s rekryteringsbas växte istället för att krympa. Ett fiasko med andra ord.

Efter 9/11 var det så dags igen och den här gången är Habeas corpus avskaffat snarare än undantaget. I Taking Liberties får vi träffa Mouloud Sihali, en algerier som av allt att döma gjort sig skyldig till det oerhörda brottet att vara algerier. Den femte januari 2003 arresterades han och flera andra i en av många antiterrorismräder i England. Den sjätte januari gick ett pressmeddelande ut från Scotland Yard att man påträffat det dödliga giftet ricin i lägenheten. Den sjunde januari börjar tekniker undersöka beslagtagen utrustning. Det finns inget ricin. Tony Blair går dock ut offentligt och hyllar tillslagen eftersom de ju visat vilka enorma hot man står inför. USA:s utrikesminister Colin Powell går ett steg längre när han inför FN den femte februari motiverar en förestående invasion av Irak genom att försöka koppla samman Irak med Al Qaida och det icke-existerande ricinet i Tottenham. Dagen därpå backar Tony Blair lydigt upp uttalandet.

Den 13:e september 2004 inleds så äntligen rättegången mot Mouloud Sihali och hans “medkonspiratörer”. Man kan ju undra varför. Det gjorde även juryn som enligt jurymedlemmar hela tiden väntade på att åklagaren skulle lägga fram någon form av bevisning. Så skedde aldrig och den åttonde april 2005 frikänns samtliga. Så långt kan man åtminstone låtsas att rättsväsendet fungerade, även om flera män suttit felaktigt frihetsberövade i över två år.

Men två månader senare slår polisen till hemma hos Mouloud Sihali. Visserligen först efter att, enligt vittnesmål, ha raidat fel lägenhet vilket borde ha erbjudit Sihali en chans att fly om han hade haft anledning till det. Den här gången är anklagelsen vagt “hot mot rikets säkerhet” och den enda motivering Mouloud Sihali har fått är, håll i er nu, det faktum att han tidigare var misstänkt för att ha tillverkat ricin i en lägenhet i Tottenham! Att han befunnits oskydlig i en rättegång och det inte helt oviktiga faktum att det inte fanns något ricin verkar inte spela någon roll. Ingen rök utan eld.

Filmen Taking Liberties släpptes 2007 och då satt Mouloud Sihali i husarrest i väntan på att deporteras. Utan domstol och utan en konkret brottsanklagelse att försvara sig mot blev han fotbojad och en domare ritade en cirkel på en karta och beslutade att Sihali inte får röra sig utanför den. Han har utegångsförbud åtta av dygnets tjugofyra timmar och han nekas tillgång till Internet. Han kan visserligen välja att återvända till Algeriet, det land han en gång flytt ifrån, men man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det inte är ett bättre alternativ.

Historien har emellertid ett lyckligt slut eftersom Special Immigration Appeals Commission (SIAC) äntligen hävde beslutet om Sahilis avvisning och därmed också husarresten. Efter över fyra år av diffusa anklagelser, hemliga “bevis” och beslut bakom lyckta dörrar är Mouloud Sihali äntligen fri. Bland de som gladdes åt beslutet var flera av de jurymedlemmar som en gång frikänt honom i den så kallade Ricinrättegången.

Men det lämnar en fadd eftersmak, gör det inte det? Mouloud Sihali kommer aldrig att återfå de år han berövats. Sannolikt återfår han aldrig något större förtroende för den brittiska demokratin heller. Så här bekämpar man inte statens fiender. Det är så här man skapar sig fiender!

Mouloud Sihali är på många sätt offer för omständigheterna. Han var bekant med fel människor. Uppgifterna till det brittiska underrättelseväsendet som satte Sihali på kartan till att börja med kom från den algeriska underrättelsetjänsten – alltså densamma som Sihali en gång flytt från. Man kan tycka att det borde ringa en och annan klocka där, men Algeriet är numera en allierad i det heliga kriget mot terrorismen. Och det fanns i allra högsta grad en politisk vilja att hitta hot mot den brittiska befolkningen – verkliga eller inbillade – för att få opinionen med sig. Sahili blev en bricka i ett storpolitiskt spel.

Mouloud Sihali hade otur. Men det är bland annat därför det finns principer man inte tummar på. För att otur inte ska räcka för att förstöra en människas liv.

Today is a great day for Mouloud Sihali, his supporters and for justice. As a jury, we sat through an incredibly lengthy and expensive trial, assessed all the evidence and came back with a verdict of not guilty on all the charges levelled against Mouloud Sihali. After the trial, several of the jury were shocked when the government proposed the deportation of all the cleared defendants in the Ricin Trial back to Algeria, to face an unknown and potentially dangerous fate. However, we were absolutely appalled when Mouloud Sihali was re-arrested and thrown into jail, without any charges proffered against him. His treatment since his release from jail has angered and dismayed us; under a strict bail regime he has been robbed of his freedom, treated unfairly and held under draconian conditions that shame us as a nation. Only his immense inner strength, the support of his friends and, ultimately, the belief in his innocence has seen Mouloud through dark days of what amounts to psychological torture.

Although we do not approve of the SIAC system, with its shadowy policy of closed court sessions and secret evidence, which the defendant and even his lawyers are not allowed to see, we are grateful that Justice Mitting and his colleagues have reached a sensible conclusion. Mouloud Sihali is judged not to be a threat to national security; something that we jurors have always firmly believed.

We hope now that Mouloud Sihali can be left to live his life in peace and at last has the freedom to make a choice as to what he does with his future, without the damning label of “terrorist” or “threat to national security” hung around his neck.

- Pressmeddelande från tre av de jurymedlemmar som friade Mouloud Sihali i Ricinrättegången

Andra bloggar om: taking liberties, frihet, principer, ingen rök utan eld, mouloud sihali, terrorism, storbritannien, tony blair, magna charta, habeas corpus, intressant?

Jag bara väntar på att skyltarna liksom för att ursäkta sin egen existens ska uppmana oss att hålla avstånd, varpå föraren i bil ett tänker: “Skylten har rätt!”, bromsar och får omedelbart en whiplashskada eftersom föraren i bil två hade sin uppmärksamhet riktad mot skylten och inte trafiken…

Samtidigt höjs återigen röster om att förbjuda användandet av mobiltelefoner under bilkörning. Om jag har förstått saken rätt är Sverige ett av få länder i Europa där sådant förbud inte redan finns. Man menar helt enkelt och sannolikt helt riktigt att det är för distraherande och därmed trafikfarligt. Jag protesterar inte, jag har själv varit på väg att bli påkörd från sidan av en kvinna med småbarn i baksätet som var för upptagen med att skicka sms för att se sig för. Möjligen undrar jag lite över hur effektiv en sådan lagstiftning egentligen är. Hur ska lagen upprätthållas? Men det kan säkert vår fiffiga justitieminister lösa. Kanske genom att skicka gredelina sms till människor som misstänks sms:a under bilkörning, vad vet jag?

Men framför allt så reagerar jag över hyckleriet. En inte alltför vågad gissning är att vi framöver förbjuds att använda mobiltelefoner medan vi kör bil eftersom det är för distraherande, samtidigt som gigantiska ljusskyltar med budskapet “KÖP! KÖP! KÖP!” dyker upp längs fler vägar. Varför är det så? För även hur mycket jag än håller med om att det är rent farligt att sitta och sms:a vid ratten så ser jag inte hur det skulle vara mer distraherande att kasta ett öga på mobiltelefonens display när man anser sig ha utrymme till det än en bländande skylt som skriker “TITTA PÅ MIG!”.

Svaret är förstås, som alltid, pengar. Företagen som vill ha ljusskyltar längs vägarna har pengar, och om man har pengar får man också som man vill. Då får man prata med politiker och lägga fram sin sak och om man har tillräckligt med pengar kan man få skräddarsydd lagstiftning. Om man däremot bara är en helt vanlig medborgare så tjänar man inte tillräckligt med pengar för att någon ska tillvarata ens intressen. Om din mobiltelefon drar bort ditt fokus från KÖP-skylten så förbjuder vi helt enkelt mobiltelefonen.

Andra bloggar om: reklam, skyltar, trafiksäkerhet, mobiltelefoni, distraktioner, intressant?

Det ursprungliga uttalandet är det ärliga, det äkta. Det avslöjar vad hon egentligen tycker och hur grund hennes förståelse för rättsliga principer faktiskt är. Och dessutom, som Peter Santesson-Wilson påpekar, var det inte något som bara flög ur henne och missförstods, eftersom hon dagen efter i Aftonbladet förtydligade det hela.

Det är dessutom intressant att hon pratar om hur viktigt “samhällets attityd” till sexköp är. Mycket intressant, inte minst eftersom det är högst osäkert om samhället faktiskt tycker som hon i den här frågan.

Vidare är det intressant med tanke på att regimen med all önskvärd tydlighet tidigare visat hur lite man bryr sig om vad samhället tycker. Eller “folkviljan”, som det också brukar kallas. Med en statsminister som tycker att “det bästa för alla parter vore om debatten lägger sig” så råder det så kallat rimligt tvivel (vilket för övrigt är en annan rättslig princip som justitieministern kanske vill googla) kring om regimen har blekaste aning om vad samhället har för attityd till någonting alls. Däremot är det uppenbart att man inte bryr sig om det. I alla fall inte när det gäller FRA-lagen eller Ipred. När det kommer till datalagringsdirektivet har man förvisso snappat upp folkviljan, men ser den mest som störande och har därför skjutit upp införandet av direktivet till efter valet så att inte samhället kan skicka signaler om vad det tycker om saken medelst valsedlar.

Nej, vad hon egentligen menar när hon pratar om “samhällets attityd” är att hon vill uppfostra samhället att ha rätt attityd. Gammal hederlig signalpolitik helt enkelt. Signalpolitik är ju annars något man är mycket pigg på att kritisera när man sitter i opposition. Fast då är man å andra sidan också emot övervakningssamhället och vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration, och om jag inte är fel underrättad så var Beatrice Ask själv motståndare till sexköpslagen. Man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig!

Med ett halvår kvar till valet lovar jag att aldrig missa en möjlighet att påminna om tant Gredelin och hennes smått imponerande rekord i grenen fyrahundra meter fail. Och ja, jag anser att Beatrice Ask bör avgå. Det är pinsamt och farligt att ha en sådan justitieminister.

Barnskötare vs Justitieminister. Thomas Tvivlaren har gjort denna helt lysande sammanställning. För att spara på hans bandbredd har jag kopierat bilden till Photobucket, så det är fritt fram att hetlänka.

Andra bloggar om: beatrice ask, tant gredelin, sexköp, skamstraff, oskuldspresumption, pudel, justitieminister, intressant?

Skulle bolagen fällas kan prislappen landa i storleksordningen sex miljarder dollar (!) vilket låter helt befängt. Men, som Michael Geist påpekar, beloppet är framräknat på samma sätt som i tidigare använts av skivindustrin för att stämma en fildelare på mångmiljonbelopp. Då tyckte RIAA att det var rimligt. Ironin är uppenbar.

Kan vi sluta låtsas att de stora skivbolagen bryr sig om upphovsmännen nu? Kan vi sluta låtsas att det är för deras skull de vill bekämpa fildelningen? Och kan vi, för helvete, sluta låtsas att IPRED är en lag som kommer att göra det minsta nytta för upphovsmännen? IPRED är vapen som okunniga politiker har satt i händerna på en hänsynslös industri. Lägg därtill att denna industri börjar se slutet på sin guldålder och slutsatsen blir skrämmande: Vad skulle hindra dem från att stämma så många de hinner, fullkomligt urskiljningslöst? Goodwill är nämligen bara intressant om man har en framtid.

När vi varnade för att IPRED är en lag som kan användas i utpressningssyfte sa Beatrice Ask att hon “utgår från att de flesta producenter är klokare än så”. Nu är det ju så att det inte är producenterna vi är rädda för, därför att tack vare regimens rådiga lagstiftande har man skapat en situation där det är mer lönsamt att stämma folk än att producera. Och om någon tycker att jag är tjatig och långsint som tar upp det där citatet lite nu och då; ja det är jag. Jag tänker inte låta någon glömma hur vår justitieminister ser på rättssäkerhet, och jag uppmanar alla att i sin tur berätta om det. Hur kan man tro att stora amerikanska bolag med ett uselt track record skulle vara det minsta intresserade av rättssäkerheten för medborgare i nåt litet skitland som inte ens har kärnvapen?

För övrigt tycker jag att vi bör stifta en lag som ger tobaksindustrin polisiära befogenheter så att de kan stämma folk för passiv rökning. Varför inte? Alla ingredienserna finns ju där: Passiv rökning är stöld. Det går dåligt för tobaksindustrin eftersom rökningen i Sverige minskar, och det beror såklart på att folk står och gratisröker. Och tobaksindustrin är kända för att vara hyggliga. Jag litar på att de kommer att använda sin egen privatpolislag med gott omdöme och att de är genuint intresserade av rättssäkerheten i Schweiz Sverige.

I år blir det inga platta paket från mig.

Andra bloggar om: upphovsrätt, ipred, skivbolag, fildelning, intressant?

Första bandet ut var kanadensiska UnexpecT, som öppnade tillställningen redan halv sju. Vi anlände dock inte förrän alldeles mot slutet av deras spelning, på grund av orsak, och hörde i princip bara deras avslutningslåt. Klart intressant gäng dock. Udda sättning; nåt slags gothmetal med en fet fanvethurmångasträngar-bas, fiol och trumsetet uppställt på ena flanken vänt inåt mot bandet. Tyvärr hade de alldeles för dåligt ljud för att bedömas rent musikaliskt – det jag hörde lät lite väl grötigt, men jag ska definitivt kolla upp dem närmare.

Därefter intog fyramannabandet Bigelf scenen. Intressant sättning även här med en stormhattprydd sångare som samtidigt skötte en fet orgel och ett något mer behändigt klaviatur av något slag. Rent musikaliskt lät de svårt sjuttiotalsinfluerade, lite Black Sabbath möter The Doors, med en twist. Jag höll på att skriva ”på droger” men det hade inte varit någon twist med tanke på referenserna. Nyktra, snarare.

Svenska Opeth är ett band som jag lyssnat alldeles för lite på, skamligt nog. Anledningen till det är att jag har vansinnigt svårt för bröl, eller growl som det också kallas. Nu intygar flera att det är ett inslag som inte är alls lika framträdande hos Opeth längre, och efter att ha sett dem live tänker jag definitivt lyssna mer på dem. Vansinnigt skickliga musiker, och något jag alltid har uppskattat i det lilla jag har hört tidigare är när de börjar spela morsekod, som i avslutningen på Deliverance. Något slags otroligt tight staccato med aviga markeringar som, trots att det är så styltigt och svårt att hitta en puls i, ändå svänger som satan. Det är imponerande i sig, och de behärskar det med bravur även live.

Och så gillade jag deras attityd på scenen. Sångare Åkerfeldt öppnade med ett hårdrocksvrål efter första låten, något i stil med ”HOW ARE YOU FUCKING DOING, STOCKHOOOLM!?” för att efter det svarande jublet från massan säga: ”Ni vet att vi är svenskar va?” Överlag hade de en skön, nästan arrogant attityd, som när de ska presentera en låt och det är ett visst sorl i publiken, och Åkerfeldt säger ”Nu tycker jag att det är lite stökigt här, håll käften därbak.”

Opeth hade dessutom ett bättre ljud än de föregående två banden. Det stör mig faktiskt lite att det alltid tycks vara obligatoriskt med den här sortens hierarki. Okej att man sparar det häftigaste till sist. Okej att huvudbandet får mer scenutrymme, mer effekter och så vidare. Men varför kan man inte låta alla band på en konsert få ett schysst ljud?

Och så var det så dags för Dream Theater, och jävlar vilket band det är! Det var, kort och gott, grymt att uppleva. Så sjukt skickliga musiker, som behandlar sina instrument till synes så lätt, som om det bara är en förlängning av den egna kroppen. Visst, jag har önskemål på låtar jag hade velat höra, precis som alla andra. Det finns ett och annat nummer jag gärna hade bytt ut, men på ett sätt är ju detta både Dream Theaters välsignelse och förbannelse; de har en stor musikskatt att ösa ur, och eftersom de är ganska varierande måste de också sätta ihop en repertoar som tillfredställer alla smaker. Vilket samtidigt innebär att var och en av åskådarna kommer att vilja byta ut ett par låtar.

Det kändes också som att de la extra krut på låtarna från sitt senaste album. Man öppnade med A Nightmare To Remember och det visade sig vara en fantastisk öppningslåt. I mitten klämde man av den smäckra och jättesmöriga balladen Wither och då fick jag en klump i halsen för första gången. Och när man som extranummer repade av Count of Tuscany kom tårarna. Förutom att jag är väldigt förtjust i just den låten, och förutom att jag har lite personliga känslor investerade i den, så framfördes den prickfritt och enomt vackert. Det var en perfekt avslutning på en mycket bra konsert.

Gammelmedia verkar förstås ha missat hela skiten. Det känns som att progmetal faller mellan stolarna. För smalt för nöjessidorna och för brett (det finns ju faktiskt en publik) för kultursidorna. Nöjessidorna är upptagna med Idol, Anna Anka och diverse popsnören som man kan skriva spaltmeter om och bevaka i dagar bara för att de råkar befinna sig på svensk mark. Kultursidorna å sin sida är för fina för att nedlåta sig att skriva om rockmusik och ägnar sig istället åt navelskådande och grejer som ingen annan än kultursidorna själva ens ids låtsas begripa.

Inte för att det gör så mycket. Hade kultursidorna skickat någon så hade det varit någon sur gubbe i kofta som redan från början vet att sådan där hårdrock bara är skränig. Hade å andra sidan nöjessidorna skickat någon så hade vi antagligen fått läsa en sågning som i stort gått ut på att showen uteblev och att det är tråkigt att artisterna inte bjuder till, att de bara står där och spelar sin instrument, och att det aldrig riktigt lyfter så att publiken blir sådär vild. Men grejen är att det faktiskt är riktigt skönt att gå och se en konsert där musiken står i centrum. Där musikerna spelar sina instrument, och gör det fantastiskt bra, och låter det tala för sig. Inte så mycket poserande, och det som var stod Dream Theater för. Mike Portnoy kan snurra trumstockar (wow), James LaBrie kan snurra mickstativet (wow!) och Jordan Rudess kan se ut som Gollum där han står och ser uråldrig ut vid sina keyboards, skallig, med taskig hållning och långa, flinka fingrar.

Det märkligaste med konserten var när PA-systemet dog mitt i det som Mike Portnoy kallade Meshuggah-riffet. Plötsligt bara tystnade allt, utom trummorna. Portnoy tog till orda och på en given signal, utan inräkning (inräkning är för mesar och Iron Maiden) sopade man igång där man slutade. Varpå PA-systemet dog igen. Portnoy skämtade om att Sverige inte klarade av att hantera det riff som man ”lånat” härifrån. Själv tänkte jag ”copyright issues” men jag är skadad. Så man gjorde ett försök att hämta upp låten från efter riffet. Eller från ”nanidada” som Portnoy instruerade och så smällde hela orkestern igång igen. Och PA-systemet dog igen. Det blev en något längre paus den här gången innan man fick ordning på grejerna igen.

Personligen undrar jag över det där. OM PA-systemet verkligen dog, tre gånger, så är det lite pinsamt. Samtidigt betyder det att de är otroligt professionella musiker och artister som hanterade situationen så lysande som de gjorde (i ett av avbrotten sa Portnoy att eftersom hans trummor inte gick att tysta tänkte han spela tills vidare, och så höll han ensam konsert ihop med ljuskillen). Om det å andra sidan var ett slags happening, så skulle det vara lättare att förstå att de kan börja så exakt igen, men då är de å andra sidan väldigt skickliga skådespelare. Jag misstänkte det lite medan Portnoy och ljuskillen showade, för det synkade lite för bra, men å andra sidan repar de säkert en del ihop med honom också, så han kan mycket väl känna igen Portnoys trumspel och improvisera.

Ljuskillen var för övrigt en upplevelse i sig. Eftersom jag hade läktarplats med utsikt över det hela satt jag ibland och tittade på honom, och som han diggade! Han hade järnkoll på musiken, stod och smådansade medan han skötte ljusshowen från sitt manöverbord, och emellanåt såg det ut som att han dirigerade från sin plats. Skön snubbe.

Men nästa gång blir det ståplats. Det är inte samma känsla att sitta på läktaren. Man är inte med på samma sätt. När konserten lyfte som mest och publiken och bandet blev ett, så kände jag det på läktaren och ville vara med, men kände mig ändå fortfarande mer som åskådare än deltagare.

Ytterligare ett par reflektioner: Varje gång Dream Theater drog igång ett längre instrumentalparti gick LaBrie och gömde sig bakom en vägg av högtalare. Det uppskattar jag. Jag har så svårt för sångare som ska ha allt ljus på sig och står och larvar sig under gitarrsolon och annat. Men jag undrar vad han gjorde därbakom. Fikade? Twittrade kanske? Hur coolt vore inte det senare? “Oh well, Rudess is at it again, and I’m sitting behind the speakers, thinking about shutting down the PA-system.”

Och så har jag insett att Mike Portnoy är Dream Theaters egentliga frontfigur. Inte LaBrie, inte Petrucci, utan Portnoy. Jag är säkert helt efter, men ändå. Portnoy är da man.

Uppdatering: Wille Raab kommenterar och har hittat ett par recensioner. Aftonbladet skriver nästan exakt vad jag förväntade mig. SVD lägger ut texten lite mer och är också mer nyanserade i sin kritik.

Läs även andra bloggares åsikter om progressive nation, metal, konsert, dream theater, opeth, bigelf, unexpect, intressant?

Nu har det gått ett drygt år sedan jag infiltrerade Piratpartiet i syfte att undersöka den frodande omoralen bland dessa förhärdade brottslingar. I mina tidigare rapporter har jag föreslagit en rad åtgärder, till exempel skottpengar, men alla har avslagits av olika skäl.

När jag nu läser om våra kamrater i England och deras kreativa lösningar som innebär att staten kan ålägga människor vissa begränsningar genom så kallad anti social behaviour order blir jag alldeles varm. Det här är precis vad vi skulle behöva i Sverige. Det är det perfekta verktyget för att bekämpa tankebrott och stämma i bäcken. Det mest geniala med britternas ASBO är att man kan utfärda det lite hur som helst. ASBO är inte en brottspåföljd, men är däremot olaglig att bryta mot.

Det råder ingen tvekan om att det finns gott om folk att ta i itu med bland piratslöddret. Anna Troberg, andra vice ordförande, är lesbisk, vilket är illa nog. Ordföranden Rick Falkvinge är öppet promiskuös, raggar på nätet och har gärna många relationer samidigt, och i EU-parlamentet har Piratpartiet engagerat Henrik Alexandersson, en före detta porrfilmare. Att pirater rent generellt är perversa är en enkel slutsats att dra, men det finns vissa som är värre än de flesta. Under min tid som undercover i Piratpartiet har jag råkat på ett mycket obehagligt element. En man som verkligen behöver stoppas och som jag anser behöver åläggas en ASBO ASAP. Han heter Carl Johan Rehbinder.

Rehbinder är en låtsaskonstnär som tafsar på människor han inte är gift med under rubriken ”kroppsmålning”. Riktiga konstnärer målar skogsbryn och harpaltar och röda stugor med vita knutar. Det Rehbinder ägnar sig åt har inget med konst att göra, det är rent snusk, och jag yrkar därför på att Rehbinder även förbjuds att titulera sig konstnär, samt åläggs förbud mot att inköpa färg och penslar.

Rehbinder är en djupt omoralisk och pervers farbror. Ett riktigt gubbslem, på ren svenska. Han har slagit klorna i en ung kvinna och sprider nakenbilder av henne på nätet. Och ännu värre, sig själv. Tänk på barnen! Han ligger när naken och lurar lite här och var på nätet, i väntan på något barn att blotta sig för. Jag anser därför att Rehbinder bör beordras att alltid ha kläder på sig.

Vid ett tillfälle berättade Rehbinder för mig att en granne klagat över rytmiska stönanden från sängkammaren, och att Rehbinder då nonchalant avfärdat klagomålet med att andningen är viktig för att förhöja njutningen. Detta är naturligtvis ett oacceptabelt beteende. Jag yrkar därför på ett ASBO-föreläggande om att paret Rehbinders herdestunder inte får vara längre än fyra minuter för att inte väcka avundsjuka hos grannar. Vidare bör en decibelmätare installeras för att kontrollera att eventuella stönanden är inom rimliga gränser, och en kamera monteras för att försäkra omvärlden om att fru Rehbinder under hela akten ser uttråkad och/eller besvärad ut, som det anstår en sedesam kvinna.

Rehbinder? Vad är det för namn förresten? Karln bör beordras att snarast byta namn till ett svenskt hederligt arbetarnamn, som Johansson. Han kan själv få välja sitt nya efternamn, så länge det är Johansson, eller möjligen något annat av Kärleksministeriet godkänt namn. Det finns för övrigt fler pirater med liknande ”vi tror att vi är något”-namn; Rick Falkvinge, Mattias Bjärnemalm, Oscar Swartz. Johansson ska de heta, allihop!

Det allra värsta är emellertid att Rehbinder håller kurser där han sprider sina omoraliska läror till andra. Han är en så kallad sexpedagog, vilket innebär att han ser det som sitt jobb att dra ner andra i fördärvet. Ett exempel på detta, och på hur svag moralen är inom Piratpartiet, såg jag på partiets valvaka där nämnde Rehbinder lyckades hetsa partiledare Falkvinge och vice ordförande tillika nyblivne EU-parlamentariker Christian Engström att piska varandra på scenen till publikens jubel. Vid det tillfället var det på vippen att jag kräktes i knät på Unni Drougge, en piratsympatisör som tror att det är i sin ordning att ha kort kjol och snygga ben när man passerat femtio (här finns för övrigt också ett framtida ASBO-föreläggande att överväga). Man drar hela demokratin i smutsen!

Därtill har Rehbinder tillåtits utrymme i media för att sprida sina irrläror. Detta är ytterst allvarligt och behöver kväsas. Kärleksministeriet bör därför diskutera hur det kan stoppas, men om inget annat fungerar föreslår jag att vi helt enkelt tvångsisolerar Rehbinder. Har England kunnat förbjuda en person att umgås i större sällskap en fem personer borde det vara möjligt även här. Han bör definitivt ha ett föreläggande om att aldrig någonsin få prata om sex offentligt, eller missionera sina perversion i kurser och seminarier.

Om man skärskådar Rehbinders blogg blir det snart uppenbart att han dessutom är regeringskritisk (eller terrorist, som vi säger internt), drogliberal och skarpt kritisk till sexköpslagen. Det senare då han tycks ha någon befängd idé om att människor kan bestämma över sig själva och att staten inte ska lägga sig i enskildas frivilliga överenskommelser. Man baxnar! Rehbinders blogg bör omedelbart stängas och Rehbinder själv bör inte tillåtas att ens kommentera på andras bloggar, ty människor är lättledda får och Rehbinder är en ulv i herdekläder, om ministeriet ursäktar vitsen.

Karln inte verkar skämmas det allra minsta över sina excentriska exhibitionismer. Tvärtom; han skryter om det. Han tycks helt sakna skam i kroppen. Jag har alltid hävdat att yttrandefrihet är ett djävulens påfund, ett symptom på samhällets vekhet. Varför ska vanliga människor tillåtas yttra sig om vad som helst? Ingen bryr ju sig ändå om vad de tycker. Dessutom utnyttjas yttrandefriheten av sjuka hjärnor som Rehbinder, och jag rekommenderar att hans yttrandefrihet betraktas som indragen från och med nu.

Slutligen vill jag ansöka om en retroaktiv löneförhöjning samt ett annat uppdrag ty att umgås med det här packet börjar tära på mig och jag fruktar att jag kan smittas av omoral och trojaner.

Med vänliga hälsningar
Er ödmjuke tjänare agent 42.

P.S Hoppas att jag skickar till rätt adress nu. Kärleksministeriets krypterade mailadress är förvirrande lik den som används för att via mail posta texter på min täckmantelsblogg. Jag hinner inte dubbelkolla just nu eftersom jag anser att ärendet är ytterst brådskande och jag samtidigt måste rusa till mitt andra jobb på PR-byrån. Jag är så djupt undercover att jag inte är säker på vilken sida jag arbetar för längre.

Andra bloggar om: carl johan rehbinder, asbo, anti social behaviour order, piratpartiet, intressant?

Men nu är det ju också så att Ugglas ilska främst riktas mot Sony, och om jag fattar det rätt har man reat ut Uggla för att köpa in sig i Spotify billigt. Den ilskan är fullt begriplig.

Hur som helst så hörde jag fragment av en radiodebatt häromdagen. Tyvärr kunde jag inte lyssna ordentligt eftersom maskinerna gick på jobbet, men jag uppfattade att deltagarna i samtalet var en repressentant för Sony, en vd för ett litet skivbolag vars namn jag inte uppfattade, en repressentant för STIM, en artist samt Roger Wallis. Jag vet inte ens vilken kanal som var på, och det är synd för jag skulle gärna vilja höra hela debatten. Främst för att den för första gången på länge lät ganska ärlig. Det första jag hörde var att man pratade om skivbutiker som slår igen på grund av konkurrens. Inte på grund av illegal fildelning. Konkurrens.

Den klart mest intressanta aspekten var emellertid när mannen från det lilla skivbolaget berättade att de får in någonstans i storleksordningen 0,001 öre varje gång någon lyssnar på en av deras artister. Efter tusen lyssningar får man alltså in ett öre som ska fördelas bland artisterna. Man kan tänka sig att den administrativa kostnaden för fördelandet överstiger inkomsten. Men så släppte han en liten bomb och hävdade att de fyra stora skivbolagen var delägare i Spotify, och att de varit det redan från början! I nästa andetag sa han att han fick en bekräftande nick från Sony-mannen. Han anklagade dem vidare för att ta den större delen av kakan. (Jag reserverar mig för att jag kan ha uppfattat det fel, jag var på jobbet som sagt)

Stämmer detta? Och om det stämmer, då bekräftar det den gnagande misstanken jag har haft i bakhuvudet sedan Spotify lanserades: Om de fyra stora skivbolagen säger att något är bra så är det bra. För de fyra stora skivbolagen.

Spotify är inte lösningen. Spotify är en bra tjänst (även om jag tycker att den har uppenbara brister) men det är inte frälsaren Messias. Det kommer inte att finnas en framtida väg, det kommer att finnas massor. Det är också det De Fyra fruktar. Tänk om någon går runt dem och tjänar pengar utan att något tillfaller dem? Men Spotify har ihärdigt utmålats som svaret på Livet, Universum och Allting, och nu börjar jag förstå varför. Spotify är en bra marknadsföringskanal för artister men det är inte guldådern. Och för mindre kända artister hävdar jag fortfarande att klassisk fildelning är en bättre marknadsföringskanal.

Stackars Uggla. Bilden från Vesslan.

Andra bloggar om: spotify, magnus uggla, sony, musik, skivbolag, intressant?

Nå, idag rapporteras om en kvinna i USA som dömts till böter på två miljoner dollar för att fildelat tjugofyra låtar. Tidigare har de som anklagats valt att betala förlikningsbelopp på några tusen istället för att gå till domstol, men den här kvinnan har vägrat eftersom hon anser att hon är oskyldig. Ja, jag vet att det var i USA och inte här, men upphovsrättsindustrin är global. Det finns ingen anledning att tro att aggressiviteten kommer att vara lägre här.

Verkar det vara ett rimligt vite? Är någon som spridit tjugofyra låtar en “stor uppladdare”? Vem vågar vägra förlikning efter det här? Vem vågar hävda sin oskuld? Verkar det rättssäkert?

Det här är de här människor ni givit fria händer att agera polis, Ask. Det är de här människorna du har valt att lita på. Tack ska du ha.

Uppdatering: Hultin skriver mer och bättre om det. Liksom honom känner jag mig idag mycket nöjd över att jag bojkottar skivindustrin.

Andra bloggar om: ipred, fildelning

En av de som hade kommenterat min ursprungliga bloggpost var Unni Drougge och eftersom hon gillade den och vi uppenbarligen tyckte ganska lika i den här frågan drog jag helt enkelt iväg ett mail till henne. Det här är en av de saker jag älskar med Internet; närheten mellan människor. Vi är inte längre låsta i våra snäva kretsar. Man definieras inte längre lika självklart utifrån sitt arbete, sin utbildning, sin ålder, var man är uppväxt, etcetera. Man måste inte längre umgås med “de sina” i ett slags klassperspektiv utan kan snarare välja själv vilka “de sina” är. Alla finns ett mail bort. Vilket säkert en del också uppfattar som obehagligt – vill man sitta i sin jaktstuga på tryggt avstånd från pöbeln så förstår jag att Internet ter sig mycket otäckt.

I alla fall. Eftersom gammelmedia har en tendens att lägga stor vikt vid avsändaren snarare än budskapet insåg jag att budskapet skulle ha en större chans att publiceras med en känd avsändare; Unni Drougge. Något jag också skrev till henne redan från början. Hon var snarare av åsikten att jag skrev tillräckligt bra för att klara mig själv (hon hade fel, jag återkommer till det) men nappade på idén och verkade tycka att det skulle vara roligt.

Efter ett par mailväxlingar föreslog Unni att vi kanske skulle diskutera saken över telefon istället. Jag höjde med att föreslå en fika på stan, vilket hon i sin tur höjde med att föreslå en öl. Jag synade och vi träffades på Soldaten Svejk på söder i Stockholm för ett par timmars trevliga diskussioner. Det här är en annan av de saker jag älskar med Internet; det är på riktigt. När man väl upptäckt att någon bara är ett mail bort och att man kan välja vad man vill definieras av och som, kan man också upptäcka att man är ganska nära geografiskt och faktiskt träffas. Den som hävdar att Internet är asocialt har verkligen ingen aning.

Själva arbetet med debattartikeln var inte så tidsödande. Åtminstone inte för mig. Jag började med att stryka alla “jag”-referenser ur den ursprungliga artikeln. Där så passade bytte jag ut det till “vi”, men det allra mesta av personliga referenser och erfarenheter förpassades till papperskorgen. Därefter skrev jag en ny avrundning men kunde inte få till inledningen. Vi hade diskuterat det och var överens om ton och vinkel. Unni löste det smidigt med en alldeles klockren inledning som satte tonen precis. Därefter gjorde hon ett jättearbete med att redigera ner texten till rätt antal tecken utan att tumma på andemeningen. Suddgummit är mäktigare än pennan? Personligen tror jag att redigering många gånger är svårare än skrivandet. När man väl fått upp ångan är det ingen konst att ordbajsa, men att med kirurgisk precision redigera ner en text med en dryg femtedel (i det här fallet) utan att skada helheten…

Så mycket om själva skapandet. Det verkligt intressanta har mer med publiceringen att göra. Unni skickade in artikeln (då var den fortfarande inte beskuren eftersom utrymmet i de olika tidningarna varierar något) till fyra stora tidningar och därefter gick saker lite fortare än vad jag trodde. På onsdag förmiddag ringde Unni mig och sa att hon hade fått svar från två tidningar. Den som svarade först ville emellertid stryka mitt namn!¹ De hade någon förklaring om att det skulle bli tydligare så, något som varken jag eller Unni förstod, och hon hade bara svarat att “det begriper ni väl att det inte går – ni kan inte stryka den ena författarens namn, vi har ju skrivit det här tillsammans”. Då ville de ha lite tid att fundera på saken. Under tiden svarade den andra tidningen, Aftonbladet, och ville köra, förutsatt att texten kortades ner.

Ställd inför de två alternativen var valet givet för oss bägge. Aftonbladet hade redan från början varit förstahandsvalet, mycket tack vare Lotta Gröning. Men är det inte väldigt intressant hur den där andra tidningen resonerade? De får in en debattartikel som indirekt handlar om upphovsrätt, och de vill göra intrång i just den? Hur gör man en sådan tankevurpa? Jag har tidigare skrivit att det inte finns någon självklar rätt att få betalt för vad man har skapat. Vad som däremot finns är en rätt att förknippas med sitt verk.

Om det finns en skevhet i fildelningsdebatten som Unni och jag försökt balansera upp så finns det kanske en ännu större skevhet i upphovsrättdebatten. Den har nämligen kommit att handla helt och hållet om ekonomisk den ekonomiska biten, vilket lätt ger ett intryck av att det är allt upphovsrätt handlar om. Så är det naturligtvis inte. Den verkligt viktiga biten av upphovsrätten torde rimligen vara rätten att förknippas med sitt verk. Att det inte diskuteras kan förvisso bero på att bägge sidor är överens om detta, men det borde ändå lyftas fram att upphovsrätt handlar mycket mer än bara pengar.

På ett sätt är agerandet av den där tidningen rolig för att det gav mig rätt – i gammelmedia finns det fortfarande en tendens att bedöma budskapet utifrån avsändaren. Är du inte någon så är det inte intressant att publicera. Vilket är ytterligare en sak jag älskar med Internet; online är det budskapet som definierar avsändaren, inte tvärtom. Har du något att säga? Säg det!

Sammanfattningsvis var det väldigt roligt att göra det här tillsammans. I slutänden kvittar det nämligen om jag hade kunnat bli publicerad själv, för med facit i hand hade jag inte velat det.

Andra bloggar om: fildelning, upphovsrätt, unni drougge, aftonbladet, debatt, intressant?

1. Jag bestämde mig för att inte skriva vilken tidning eftersom jag inte har pratat med dem själv och inte kan styrka mina påståenden. Utöver det är jag inte ute efter att “hänga ut någon” eller starta en vendetta, jag tycker bara att det är intressant och lite roande. [↩]

Ponera då att en musikälskare från en planet som är ganska lik vår dimper ner på Jorden. Vi kan kalla honom Zpljot eftersom utomjordingar alltid heter något på Z. Överkonsumtionen av konsonanter kommer sig av att Zpljot kommer från ett område på sin planet som påminner starkt om Balkan. Man kan säga att Zpljot är en utomjugge.

Zpljot vill givetvis genast utforska denna blå planets musikutbud så han ringer till Musikbranschens hotline för nyanlända utomjordingar. Efter att ha varit köplacerad i tjugosju minuter (trots att den förföriska inspelade kvinnorösten fyra gånger per minut försäkrat Zpljot att hans samtal besvaras om cirka fem minuter) tar en Ing-Britt emot och följande samtal utspelar sig.

Ing-Britt: Musikbranschen, vad kan jag hjälpa till med?
Zpljot: Hejsan. Jag är ny på er planet. Jag har med mig en kappsäck med intergalaktiska dollar som jag skulle vilja köpa musik för. Var kan jag utforska ert utbud?
Ing-Britt: Åh, jaha. Då ska vi se. Har du provat Radio Rix? Alla som är något spelas på Radio Rix.
Zpljot: Radio Rix? Jag fick in den kanalen i min flygande Daf när jag passerade Mars för åtta månader sedan. Sedan dess är det den enda kanal jag får in. Jag är inte imponerad.
Ing-Britt: Inte?
Zpljot: Inte så mycket. Variationen är obefintlig och på åtta månader är det inte många låtar som har bytts ut, även om det nu på slutet har tillkommit några covers på låtar som spelades för åtta månader sedan.
Ing-Britt: M-hm. Vad söker du då som saknas på Radio Rix menar du?
Zpljot:: Talang.
Ing-Britt: Som Idol, typ?
Zpljot: Neej…
Ing-Britt: Vad är det för fel på Idol då? De är ju talangfulla och duktiga.
Zpljot: Säkert, men det blir tråkig musik. Jag vill ha själ, spelglädje.
Ing-Britt: Ah! Glädje ja! Det har vi. Melodifestivalen!
Zpljot, klentroget: Melodifestivalen? Melodijävlafestivalen? Vi har det hemma också och jag skär hellre upp handlederna och tittar på när livet bokstavligen forsar ut över golvet än jag tittar på Melodifestivalen! (Utomjuggar är ett dramatiskt släkte.)
Ing-Britt, lätt stukad: Det är ju vår musikaliska elit ju. Vår kulturella höjdpunkt.
Zpljot: Verkligen? Alla som någonsin varit med i Idol, plus en del föredettingar. Ja, om er Melodifestival är det minsta lik vår alltså.
Ing-Britt: Har du kollat på Spotify då? Det är ju lite nytt och så.
Zpljot: Jo, jag gjorde det. Jag sökte på progressive metal och fick upp Rammstein, Iron Maiden och The Ark. Så jag lät ett virus äta upp programmet.
Ing-Britt: Pro-vadå?
Zpljot, svårt tålamodsprövad: Okej, vi gör så här istället. Vad säljer ni just nu? Vad rekommenderar ni för skivor?

Ing-Britt kollar snabbt av vad som marknadsförts i tv-reklam på sistone: Zillah och Totte.
Zpljot: Och det är?
Ing-Britt: Det är vinnarna i Talang 2007. [Ing-Britt spelar upp ett par korta snuttar ur reklamen. "Jag vill inte jobba, som en apapapapa"]
Zpljot: Mhm. Måste ha varit ett starkt startfält… Vad mer?
Ing-Britt: Här har vi också – Magnus Carlssons samling. [Läser innantill] “En riktig kulturskatt.” [Ing-Britt spelar återigen upp ett par korta stycken.]
Zpljot: Kulturskatt? Vet du, om kapten Long John Silver hade hittat en karta med ett kryss som markerar en skatt, styrt sitt skepp till den platsen, gått det utmärkta antalet steg till en viss punkt och börjat gräva tills spaden slog emot något hårt, och fått upp Magnus Carlssons “kulturskatt”, vet du hur förbannad han hade blivit då?
Ing-Britt: Neej?
Zpljot: Jävligt förbannad! Kapten Haddock-förbannad! Och vet du en sak till? Om någon har grävt ner Magnus Carlssons kulturskatt så är det för att den aldrig ska återfinnas igen, så det finns ingen karta!
Ing-Britt: …
Zpljot: Snälla säg att ni saluför någonting som är en smula utmanande.
Ing-Britt: Som Magnus Uggla?
Zpljot: Nej inte som Magnus Uggla! Något som är musikaliskt lite annorlunda.

Ing-Britt bläddrar förtvivlat bland reklamen: Här har vi något! Musiken till Let’s Dance. Det är rätt annorlunda.
Zpljot: Jaha, hur då?
Ing-Britt: Det är typ alla låtar som har spelats på Radio Rix de senaste åtta månaderna fast i andra tappningar typ hambo och jenka.
*klick*
Ing-Britt: Hallå? Är du kvar?

Andra bloggar om: musik, utbud, kultur, intressant?

Men det är också demokratins baksida, för exakt samma problem råder där. De etablerade partierna klumpar ihop sig i mitten och svarar både ja och nej på allt för att inte riskera att stöta bort någon enda potentiell väljare.

Christian Engström liknade en gång detta fenomen med en strand med två glasskiosker. Om stranden är hundra meter lång vore det optimala för kunderna om kioskerna var placerade med femtio meters mellanrum, tjugofem meter in från vardera flank. På så sätt är det aldrig mer än tjugofem meter att gå för någon glassugen badjävel. Vi bortser här glatt från eventuella topografiska faktorer liksom glasskioskernas utbud.

Det som har hänt i politiken är att någon av glasskioskerna rört sig mot mitten för att på så sätt utöka sitt kundunderlag och norpa åt sig fler solbadare i mitten. Den andra glasskiosken är då mer eller mindre tvungen att kompensera genom att också flytta in mot mitten, och till slut ligger de sida vid sida, femtio meter från vardera flank. Jättebra för kunderna i mitten – jättedåligt för de som ligger längst ut på kanterna.

Ursprungligen fanns det en stor röd glasskiosk och en mindre ännu rödare, samt en grön. De var utplacerade längs den vänstra sidan av stranden, och hade lite olika idéer. Den jätteröda sålde svindyr glass och gick sedan ut på stranden och gav glass till de som inte hade råd att handla (eller ens ville ha glass). Den gröna krängde bara ekologisk glass. Men efter ett tag slog de sig ihop med den stora röda kiosken för att bli mer konkurrenskraftiga, och alla inhystes i den stora röda kiosken i mitten.

På högra sidan fanns till och med fyra kiosker i varierande blå färg. Ett par av dem pratade mycket vackert om valfrihet. En riktade in sig hårt på att finansiera polisverksamheter på stranden för att fånga in eventuella glasstjuvar. Och så fanns det en som lockade med himmelskt god glass men som samtidigt försökte frälsa sina kunder och var konsekvent emot alla smaker som inte fanns på Jesu tid. Dessa fyra slog sig sedemera också ihop i en stor blå stuga alldeles bredvid den röda.

I den röda stugan hade man svårt att enas om priset. Vissa ville behålla höga priser för att sedan ge bort glass till andra, andra ansåg att de måste tona ner det systemet för att konkurrera med den blå kiosken. Frågan om ekologisk glass var också en knäckefråga och dessutom var en del ilskna på att folk tog bilen till stranden.

I den blå kiosken var man likaledes oense. Skulle man ha poliser på stranden som letade efter stöldglass i folks väskor eller som spionerade på gästerna? Skulle det vara tillåtet att ta med sig köpeglass från ICA till stranden – hur ska då vi glasshandlare få betaaalt?

Några smaker kunde man inte enas om i någon av stugorna. Utom mjukglass. Alla gillar väl mjukglass? Och även om mjukglass inte är allas favorit så kan ju åtminstone ingen bli upprörd över något så harmlöst som mjukglass. Så uppstod situationen där man började ljuga om utbudet för att locka kunder.

Den röda glasskiosken lyckades länge locka kunder med fina bilder på stora strutar med färgade glasskulor i alla tänkbara smaker, men när kunderna väl köat sig fram för att handla får de mjukglass oavsett vad de beställer. Visserligen med strössel och servett på köpet, men ändå. Bara mjukglass. Alla ska ha mjukglass, har den röda glasskiosken bestämt.

Den blå kiosken ser nu sin chans. Den blå kiosken har haft lite färre kunder för att solbadarna tycker att det är lite jobbigt att man får betala extra för strössel och servetter. Visserligen är grundpriset en smula lägre, men vem orkar räkna och fatta beslut när man steker hjärnan under en gassande sol? Men nu, när glasshandlaren ser de missnöjda kunderna komma ut från den röda kiosken, är det läge att gripa in.

“Kom och köp glass!” skriker handlaren. “Vad får det lov att vara? Melonsmak, choklad, lakrits eller vanlig vanilj? Det är upp till dig!” Kunderna radar upp sig i en fin kö, till och med en del av de som alltid handlat glass i den röda kiosken.

Men när kunderna väl kommer fram till luckan och lägger fram sina pengar försvinner slantarna snabbt ner i kassaapparaten och de serveras… mjukglass! Och när de protesterar ignoreras de med ett gällt “varsågod nästa!”

Sådär håller det på. Kunderna springer fram och tillbaka mellan de två kioskerna som står sida vid sida och serverar samma fadda mjukglass. Och längst ut på flankerna ligger en del solbadare som helt enkelt inte tycker att det är värt besväret att gå femtio meter för en jävla mjukglass.

Det glasshandlarna inte har tänkt på är emellertid att genom att klumpa ihop sig i mitten har de lämnat flankerna öppna för nya glasshandlare. Enligt det ursprungliga räkneexemplet kan en ny glasshandlare etablera sig så långt in som tjugofem meter från valfri flank och garantera sig åtminstone de tjugofem metrarna utanför sig och tolv komma fem in mot mitten om vi helt bortser från utbudet. Om den här nya glasshandlaren dessutom erbjuder något annat än mjukglass vet man aldrig vad som kan hända!

Längst ute till höger ligger det några skalliga typer klädda i bombarjackor och kängor trots den gassande solen. De vill ha Pripps Blå, gärna så kall att den är fryst. Någon Nogger Black vill de absolut inte veta av! I skuggan av ett parasoll en bit därifrån sitter några fiiinsmakare som vill ha glass smaksatt med saffran och stjärnstoft. Ute på vänsterkanten, ja till och med utanför stranden, sitter ett gäng som inte vill vara på stranden för att de inte vill vara en del av etablissemanget. De vill köpa gatstenar att krossa etablissemanget med. Glass är mord!

Och sen finns det en ambulerande glasshandlare som har anammat en helt ny teknik som gör det till en barnlek att köra en fullastad glassvagn över sandstranden. De etablerade glasskioskerna tycker att det är fusk att ambulera, “hur ska kunderna då veta om den hör till höger eller vänster sida av stranden?” säger de, där de står och trängs i mitten och ser kunderna försvinna.

Med gemensamma krafter lyckas de etablerade handlarna fånga in en kund som är på väg till den lila vagnen.
“Kom till oss istället”, säger de i munnen på varandra. “Se vilket stort utbud vi har. Och den där, han har ju bara ett par olika glassar!”
Kunden blänger surt. “Jo, ni säger det ja, men allt ni säljer är mjukglass. Vi är trötta på mjukglass.”

“Låt dem springa efter den där lila vagnen. De kommer snart tillbaka”, sa en delägare i den röda kiosken förnumstigt, och de blå nickade bifallande men såg inte helt säkra ut.

Nå, vi får väl se. Piratpartiet (10500 medlemmar såg jag precis nu) ställer upp EU-valet. Gå och rösta.

Lila glass. Bild från seriouslygood1.

Andra bloggar om: politik, likriktning, piratpartiet, partipolitik, glass, mjukglass, intressant?

Det som händer sedan är att ölet modifieras något. Smaken vattnas ur för att passa flera. För det är ju nämligen så att vissa tycker om öl med stor beska, medan andra avskyr det, så kan man hitta till lagom så kan alla dricka det. Problemet är bara att ingen kommer att tycka att det är ett riktigt gott öl, bara hyggligt. Men den stora massan, de som resonerar “öl som öl” rycker på axlarna och köper med sig ett sexpack hem. På så vis anser man antagligen att det ur ett affärsmässigt perspektiv är bättre att släta ut ölet och ta bort allt som kan vara intressant.

Vi vet var den vägen leder, eller hur? Vi har sett vad som har hänt med musikutbudet, där nästan hela marknaden ägs av De Fyra. Musikindustrin passerade “hyggligt” för länge sedan, nu handlar det om att göra skräp som så många som möjligt finner uthärdligt.

Öl som öl, låt som låt, hål som hål. Är det den mentaliteten som ska råda på alla plan? Jag menar, visst, det finns fler som dricker öl för att bli fulla och kanske till maten någon gång än det finns folk som faktiskt är ölälskare. Jag inser det. Men det finns redan Pripps Blå – kan då inte Starobrno få vara Starobrno?

Jag ser samma trend överallt. Utbudet i tv börjar bli larvigt. Det började med såpor, sedan blev det dokusåpor, sedan blev människorna som deltagit i dokusåpor, så kallade dokusopor, kändisar som man kunde göra program om. Sedan kom någon på att man kan göra uttagningar i tv, så då kom Fame Factory och Idol och sedan fick vinnarna och tvåorna och treorna och alla som ville sjunga in den musikaliska motsvarigheten till Pripps Blå och därefter samlas alla såpakändisar och dokusopor och Prippsstjärnor i lekprogram som Let’s Dance och Stjärnor på (dek)is. Är det verkligen det bästa vi kan göra av våra oändliga möjligheter och kulturella arv?

Jag kommer osökt att tänka på en strof ur Spock’s Beards The Good Don’t Last:

We could have had give
We could have had take
We could have made anything we wanted to make
So we made Wheel of Fortune, and all the popular songs
We made a land where crap is king
And the good don’t last to long

(Jag tappar tråden, vilket till stor del kan förklaras av att klockan är halv sex på morgonen och jag ligger i sängen och skriver med en katt liggandes över mina armar. Tror ni han brukar ligga så annars? Nej just det. Jag råkar ägna mig åt något annat än honom.)

Det är det här försvararna av den gamla ordningen försvarar. Det är det här Jan Guillou försvarar när han hävdar att allt som inte passerat genom Kontrollen är “pladder och trams”, i Aftonbladet! Det är det här Alexander Bard försvarar när han hävdar att kulturen faller samman om vem som helst kan skapa, och gudarna ska veta att BWO inte är den västerländska kulturens höjdpunkt!

Det finns likriktning på nätet också, gott om det till och med, men eftersom utbudet är oändligt och det är möjligt att välja att inte delta i likriktningen kommer det också att finnas något för alla smaker. Folk utanför bloggosfären tror att den består av rosabloggare och kattbloggande. Det finns, men det är långt ifrån hela bloggosfären. Och ta Youtube. På Youtube har redan visats mer än de stora tv-nätverken har producerat sedan de skapades, och det allra mesta av det är oerhört smalt, inte sällan med en målgrupp bestående av de närmast sörjande och en och annan nörd.

De krafter som vill bekämpa detta ser en fårskock som rymt ur sin fålla och är ute på grönbete, och försöker nu desperat fånga in alla fåren igen, med alla till buds stående medel. För om människor får söka upp det de själva gillar – om de tillåts gilla saker! – kommer ingen att dricka Pripps Blå. De kommer fortfarande att dricka öl. Och när allt de stora bolagen äger har förvandlats till just Pripps Blå kan ni ju tänka er själva vad som händer.

Fortsättning följer.

Andra bloggar om: fildelning, kultur, öl, likriktning, intressant?

Hur som helst så hade vi en liten diskussion om problemen med att diskutera fildelning. Ett av de stora problemen, för bägge sidor, är att det inte går att översätta digital duplicering med någonting annat. FRA-debatten var i det avseendet betydligt lättare, ty även om det handlar om digital övervakning så går det utmärkt att översätta till något annat – som att låta staten öppna allas brev eller avlyssna telefonsamtal. Sådant har ju dessutom förekommit, och även om regimen tycks ha DDR som förebild så vill den inte gärna skylta med det.

Fildelningen låter sig inte översättas så enkelt. Anledningen till detta är att när det gäller just kultur så är det innehållet som är det intressanta, men till stor del själva lagringsmediet och dess distribution man betalar för. När innehållet kan spridas separat och dupliceras kostnadsfritt går det inte att jämföra eller förklara med gamla modeller.

Upphovsrättsmaffian och deras knähundar vill gärna kalla det för stöld, så ofta som möjligt. Det tycks vara en del av deras strategi. Men det är inte stöld i juridisk mening, och det är heller inte stöld i teknisk mening. Inte heller i moralisk mening är det särskilt många som ser det som stöld.

Folkpartiets Johan Pehrson, Gräsklipparmannen, debatterade för en tid sedan med Piratpartiets Christian Engström och försökte sig på en analogi om att stjäla gräsklippare. Förutom att det är riktigt häpnadsväckande korkat att försöka dra en så simpel jämförelse med en ledande piratpartist vars politik till stor del bygger på kunskap om just dessa frågor, så är det dessutom en korkad analogi. Först och främst för att min gräsklippare faktiskt är borta, medan kopiering av en inspelad film eller ett stycke musik inte innebär att någonting försvunnit.

Men om man ska överföra förhållandena från underhållningsindustrin till gräsklippare måste man börja med villkoren som följer med köpet. Du får inte använda din gräsklippare hur du vill. Till exempel får du inte hyra ut den och du får troligen inte heller klippa din grannes gräsmatta med den. Du får inte heller skruva isär den och använda motorn till att bygga en annan maskin.

När så gräsklipparen nu blivit stulen går jag så klart till polisen och anmäler brottet. Polisen gäspar och förklarar att de har viktigare saker att ägna sig åt. Jag kan inte räkna med att de lägger ner några resurser på att skaffa tillbaka min gräsklippare. Och så kan vi ju inte ha det. Folk måste ju ha rätt att få tillbaka sina gräsklippare och låta gräsklippartjuvarna sona sina brott, till varje pris!

Så eftersom jag har ett hyfsat signalement på gräsklippartjuven (mansperson, medellängd, av utländskt härkomst) använder jag en lag motsvarande Ipred för att via domstol få ut en adress till en person med det signalementet. Därefter skickar jag helt enkelt en räkning till vederbörande. Inte på vad en ny gräsklippare kostar, utan på tvåhundratusen kronor. Varför då? Jo, för under de här tre dagarna jag har varit utan gräsklippare har min tomt förfallit från minituöst välklippt till… medelsvensson. Och om jag då hade velat sälja mitt hus precis då så räknar jag med att priset skulle ha landat på tvåhundratusen mindre än med en minituöst välklippt gräsmatta. Jag har inte haft någon avsikt att sälja huset, men jag kunde ha haft. Och då hade jag förlorat så mycket pengar. Helt enligt mina egna beräkningar som jag inte kan bevisa, men lyckligtvis behöver jag inte heller göra det.

Slutligen kvittar det fullständigt om den person som fått räkningen är samma person som faktiskt stal min gräsklippare. Bara jag får mina pengar. Om personen ifråga väljer att bestrida räkningen går vi till en civildomstol där hela gräsklipparbranschen sluter upp bakom mig. Alla mina advokater kastar lite paragrafer omkring sig och rätten finner det troligt att det kan vara just den här personen som har stulit min gräsklippare. Av utländsk härkomst, liksom. Vet man ju hur sådana där är.

Vår sida å andra sidan försöker ibland med förklaringar som “om det vore tekniskt möjligt att kopiera en bil…” Ja tänk. Men det blir alldeles för abstrakt och utopiskt och eftersom det kräver en del energi för att tänka utanför lådan föredrar de flesta att presenteras med en analogi som bara innehåller välkända element. Därför hamnar vi lätt i en situation där vi inte riktigt kan förklara fildelning för den som inte är insatt, utan fastnar i att gång efter annan, som ovan, försöka förklara varför motståndarsidans analogier inte håller.

Och där står vi. För som sagt; grejen är den att digital kopiering är någonting nytt och det låter sig inte utan vidare liknas vid någonting annat. Kanske är det just detta, att det är något nytt, som skrämmer folk till att sätta klackarna i marken och händerna för öronen medan de blundar hårt och skriker “LALALALALA BINGO!”, istället för att försöka ta till sig det nya och se möjligheterna.

Så avslutningsvis vill jag utmana alla att tänka efter: Finns det några bra sätt att förklara fildelning så att det blir begripligt? Finns det några analogier som fungerar? Det enda jag kan komma på är fårkloning, men kloning är ju knappast något som sker ögonblickligen, får kan inte överföras från ena sidan av jorden till den andra snabbt och till en kostnad som närmast kan beskrivas som noll, och förresten är jag tveksam till hur stort intresse det finns hos gemene man att skaffa sig ett får…

Oscar Swartz gör för övrigt en bra insats med en analogi om hur upphovsrätt och upprätthållandet av densamma kan gå till.

Andra bloggar om: fildelning, the pirate bay, upphovsrätt, kultur, johan pehrson, gräsklippare, piratpartiet, intressant?

Lehane har varit något av en favoritförfattare ända sedan West lånade mig Rött regn (Mystic River), som jag i och för sig inte tyckte var sådär alldeles fantastisk, men tillräckligt bra för att jag skulle vilja ha mer. Sedan dess har jag läst allt karln har spottat ur sig, inklusive den jättekonstiga och rätt dåliga novellsamlingen Coronado.

Det som fascinerar mig är hur Lehane kan byta stil och språkklädnad så obehindrat. Han kan skriva riktigt hårdkokta deckare som i sviten om Pat Kenzie och Angie Gennaro, han kan skriva en riktigt kuslig psykedelisk thriller i 50-talsmiljö som i Patient 67 (Shutter Island) och han kan skriva socialdrama som Rött regn. Dessutom kan han suga, som i Coronado.

Jag skriver ut titlarna både på svenska och engelska eftersom förlagen har den osmakliga vanan att byta ut titlarna helt och hållet. Mystic River blir Rött regn medan Prayers for Rain blir Svart nåd. Jag förstår inte syftet med dylikt, men måste säga att i just det här fallet har man för en gångs skull prickat rätt. Ett land i gryningen är en mycket träffande titel på svenska. Originaltiteln är The Given Day.

I Ett land i gryningen ger sig Lehane i kast med sitt mest ambitiösa projekt hittills. Det är en skildring av USA vid slutet av första världskriget. Ett USA som är på väg att ta steget in i sin egen framtid. Ett land i gryningen, kort och gott.

I boken får vi stifta bekantskap med en mängd olika personer, även om huvudpersonerna får sägas vara den irländske polisen Danny Coughlin och den svarte fabriksarbetaren (till en början) Luther Laurence. Och så baseballegenden Babe Ruth som dyker upp lite nu och då och som Lehane på ett oerhört skickligt sätt använder som ett redskap för att beskriva tidsandan.

Boken berättar egentligen många olika historier som vävs in i intrigen, men huvudspåret leder obönhörligen mot Bostons stora polisstrejk. En tragisk händelse i stadens historia med upplopp som följd. Bakgrunden till strejken var att polisen inte fått sina löner uppdaterad på många många år, och sedan kom ett världskrig emellan där polisen och staden kom överens om att frysa lönerna under kriget mot att kompenseras efteråt. Det är för att få det löftet infriat som poliserna kämpar och slutligen går ut i strejk. Jag ska inte avslöja vad som händer i boken, men den verkliga strejken slutade med att alla poliser som strejkade förlorade sina jobb, medan de övriga samt nyanställda fick exakt det som de strejkande krävt. Allt för att de styrande tydligen ansåg att principen att poliser inte får strejka var viktig att slå fast, medan principen att ett löfte är ett löfte inte var alls lika viktig.

Den här boken har mycket att säga oss. Lehane berättar med sedvanlig lätthet om en tid som vi nog inte riktigt kan föreställa oss, men som definitivt har format ett land. En tid där rasism och sexism är något så naturligt att orden förmodligen inte fanns, och säkerligen fanns inte ordet “polisbrutalitet” heller, eftersom det ordet inte heller behövdes. När man får läsa ett kort tidningsurklipp om ett nedlagt åtal, som mycket väl kunde vara autentiskt, så är det en och annan polett som ramlar ner.

Richard Poulson, en svart bartender på Club Almighty i Greenwood, släpptes ur häktetn när chefsåklagare Honus Stroudt lät bli att väcka åtal i utbyte mot att negern Poulsen erkände sig skyldig till illegalt användande av skjutvapen. Negern Poulsen var den ende överlevande efter att Clarence Tell i november förra året började skjuta vilt omkring sig inne på Club Almighty. Två negrer från Greenwood, Jackson Brscious och Munroe Dandiford, som bägge hade rykte om sig att syssla med narkotika och prostitution, dog i skottlossningen. Clarence Tell, som också var neger, dödades av negern Poulsen efter att han beskjutits av negern Tell. Chefsåklagare Stroudt sade: “Det står klart att negern Poulsen sköt i självförsvar för att frälsa sitt liv och att han var ytterst nära att dö av de skottskador han åsamkades av negern Tell. Åklagarämbetet är nöjt med utgången.” Neger Poulsen döms till tre års villkorlig dom för vapenbrottet.

Den korta passagen gör det plötsligt glasklart varför neger är ett så laddat ord. Det handlar inte om att ordet i sig är fult, det handlar om hur det historiskt konsekvent använts som en ständig påminnelse om vem som är värd något och vem som inte är det. Det är uppenbarligen väldigt viktigt att understryka att alla inblandade i ovan citerade notis är negrer, så att ingen får för sig att någon “vanlig” människa skulle ha varit inblandad.

Det är också en läsvärd skildring om fackföreningsrörelsens födelse och hur hårt dessa människor faktiskt fick kämpa för att lägga grunden för vad vi har idag. Det är definitivt en tankeställare för fackkritiska, som jag själv, men det borde vara minst lika mycket av en ögonöppnare för diverse fackpampar och försvarare av den nu rådande ordningen.

Jag vill också hylla Lehane för hans förmåga att skildra miljöer, elände och förtvivlan på ett sätt som går att ta till sig. Han gör det nästan i förbigående. Han duckar inte för smutsen, men han vältrar sig inte i den heller. Han skildrar skiten på samma sätt som han skildrar allt annat och diskriminerar inga ingredienser. Han gör det tack vare att han hela tiden berättar historier. Eländet är aldrig målet med hans berättelser, och det tackar jag för, för dylikt orkar jag helt enkelt inte med. Jag tänker på otaliga eländesfilmer jag har sett som bara har fått mig att vilja ta livet av mig. Filmer baserade på böcker där det enda syftet tycks vara att skildra elände. Ingen historia, inga ljusglimtar, bara elände. Orka. I Lehanes böcker är humorn aldrig långt borta, inte ens när det är som mest förtvivlat, vidrigt och våldsamt. Ni ska få ett exempel. Upplopp har utbrutit och i kaoset utspelar sig följande.

Alla var fulla och skrek upp mot regndropparna. Omtöcknade varietéflickor hade berövats sina brösttofsar och gick omkring med bara bröst. Välta bilar och brasor längs trottoaren. Gravstenar som slitits upp ur marken inne på Granary Burying Ground och ställts upp mot väggar och staket. Ett par som knullade ovanpå en T-Ford som vräkts över ända. Två män som boxades utan handskar mitt på Tremont Street medan vadhållarna stod i en ring runt dem och blodet och det regnfläckiga glaset knastrade under fötterna. Fyra soldater släpade iväg med en medvetslös flottist och slängde upp honom vid kofångaren till en av de uppochnedvända bilarna och pissade på honom medan folkmassan hurrade. En kvinna dök upp i ett fönster några våningar upp och skrek på hjälp. Folkmassan hurrade åt henne också innan en hand dök upp över hennes ansikte och ryckte tillbaka henne från fönstret. Folkmassan hurrade lite till.

Jag kanske är skadad, men jag ser South Park framför mig när jag läser skildringen av mobbmentaliteten. Egentligen är det ju inte roligt, bara vedervärdigt, men det är just för att Lehane vågar smyga in en smula absurd humor som det hela blir både levande, uthärdligt att läsa och samtidigt ännu obehagligare.

Slutligen vill jag dock dela ut en känga till översättaren. I likhet med många andra recensenter har jag noterat att översättningen är undermålig. Den är slarvig och full av fel. Vid ett par tillfällen står det plötsligt fel namn, vilket är rätt pinsamt. Den som känner sig manad att läsa men inte ids vänta på en ny upplaga kan nog tryggt köpa boken på engelska istället. Jag har läst flera av Lehanes böcker på engelska, och måste säga jag föredrar det. Det är inte av snobbism eller nåt, normalt föredrar jag faktiskt att läsa på svenska helt enkelt för att det är mitt modersmål och passar mig bättre. Lehane är nog den enda författare jag föredrar att läsa på engelska. Dessutom är han generellt tämligen lättläst med tanke på att han behandlar rätt tunga ämnen. Det är en konst i sig att hålla sig i bakgrunden som berättare och låta historierna berätta sig själva.

Det här är något av ett mästerverk. Flera har redan utropat den som en kandidat till ”Den stora amerikanska romanen” vilket känns som ett lite nött epitet. Men jag förstår varför det används i det här fallet.

Andra bloggar om: dennis lehane, ett land i gryningen, böcker, recensioner, intressant?

Nåväl. I det gamla Östtyskland ägnade man sig åt sträng censur. Man ville inte att landets ungdomar skulle utsättas för det kulturella förfall som pågick i väst med dess negroida rytmer och dylikt. All kultur skulle dessutom framföras på det överlägsna språket tyska, vilket förmodligen lät de styrande sova bättre om nätterna, försäkrade om att ingen sjöng nesliga sånger om dem på språk de inte förstod. Utöver detta var det förstås inte tal om kultur som på något sätt ifrågasatte Staten eller Regimen. Man gjorde sitt yttersta för att kontrollera det kulturella utbudet, helt enkelt.

Emellertid visade det sig inte vara så enkelt, ty radiovågor bryr sig inte om röda streck på kartor. Således flödade musik in från väst, rakt in i öronen på ungdomar i öst (utom i Dresden, som på grund av sitt otacksamma läge i radioskuggan kom att kallas Tal der Ahnungslosen) som tacksamt tog emot dem. Olagligt, förstås…

Efter upptäckten av brasilianska metalbandet Angra började jag nyfiket undersöka vad mer som kunde tänkas gömma sig i den forna portugisiska kolonin. Det stod inte på förrän ytterligare ett gäng bråttombrassar smattrat sig rakt in i bröstet på mig; Aquaria. Deras Luxaeterna är ett stycke vacker symfonisk metal, snudd på metalopera. Givetvis har jag hittat detta band via illegal fildelning.

Nå, nu är det ju så att jag inte har något emot att betala för min kultur så jag ville ju gärna köpa Luxaeterna, men det är inte så lätt. Det är nämligen så att skivan aldrig har släppts i Europa. Musikindustrin har ju som bekant delat upp världen i regioner, ungefär som kolonialmakterna en gång gjorde. Mycket modernt. Således, för att köpa ett lagligt exemplar skulle jag vara tvungen att importera från Asien eller Mexiko. Tittar jag på Amazon finns albumet att köpa för den nätta summan $34,99, och då är albumet utgivet av Seoul Records, så en inte alltför djärv gissning placerar utgivningen i Sydkorea. Utöver $34,99 tillkommer förstås frakt, och därpå också någon form av tullavgift. Dessutom borde jag väl betala svensk moms på hela kalaset också. Har jag riktig tur får jag betala tull två gånger – först för import till USA och sen till Europa. På CD Universe kan jag komma undan med $27,99, men fortfarande med samma påslag. Jag vill gärna betala för min kultur, men jag tycker om att äta också.

Efter idogt sökande hittade jag till slut en person som sålde albumet på Tradera för typ en hundring, så då slog jag till direkt. Till min förvåning visade det sig vara en obruten förpackning och inte något begagnat repigt skit, så en gissning är att det rör sig om någon som köpt på sig en massa musik i utlandet. Huruvida han betalat tullavgifter låter jag vara osagt, men nu har jag åtminstone min skiva. Kruxet är bara att varken Aquaria eller deras skivbolag tjänade något på transaktionen. Jag köpte en skiva, men de fick inte ett dyft mer än de fick när jag “stal” en digital kopia på nätet. På vilket sätt tjänade upphovsmännen på den rådande ordningen?

Vad har det här med DDR och dess kulturcensur att göra då? Jo, jag tror nämligen att IPRED-förslaget och liknande dumheter inte i första hand är en krigsförklaring mot fildelare per se. Jag tror att det är en krigsförklaring mot mindre skivbolag och mindre artister. Vi har länge haft en situation där ett fåtal bolag styr marknaden, där det finns en enorm tröskel, ungefär som Berlinmuren, att ta sig över för att komma in i finrummet, där väldigt få håvar in nästan alla pengar som omsätts. Flera har påpekat att försäljningen faktiskt ökat under fildelningseran, och det är här det börjar bli intressant. Jag tror nämligen att det förhåller sig så att det är massor av små artister och små bolag som står för ökningen, medan de stora bjässarnas kurvor står stilla eller rent av dalar en aning. De har råd med det, så jag har svårt att lida med dem.

Fildelningen är för oss idag vad radion var för folket i DDR; en ögonöppnare. En Vidgade Vyer Vortex, där man se vilken liten slätstruken fjant med ful frisyr man egentligen är i det enorma kulturflödet. Vi upptäcker kultur som vi inte kan hitta via de vanliga kanalerna, som undanhållits oss om man så vill. Vi upptäcker saker vi inte hade en aning om att det fanns. Vi är ute på grönbete, och De Fyra och deras bolagslakejer försöker desperat fösa in oss i fållan igen.

Jag kan förstå kultureliten som en gång fått kämpa sig över Berlinmuren med alla till buds stående medel för att ta sig in i det eviga rampljuset, bara för att se muren raseras bakom dem och horder av konkurrenter strömma in på marknaden. Jag förstår att den gamla modellen passar dem bättre. Lustigt nog hotar försvararna av den gamla ordningen med att om upphovsmännen inte får betalt kommer vi att drabbas av en kulturskymning som får DDR att framstå som ett kulturellt paradis. Ett ytterst märkligt påstående, då pengar aldrig varit det främsta incitamentet för framställande av kultur. Visst finns det förvisso de som framställer kultur främst för att tjäna pengar. Vi kan höra deras verk på Radio Rix varje dag. De skulle sannolikt lägga ner om pengaincitamentet försvann. Vilken tragisk förlust för kulturvärlden det vore!

Nu när vi har sett att gräset faktiskt är grönare på andra sidan får nog upphovsrättsmaffian ta i ännu hårdare om de ska få in oss i fållan igen. Föreslå obligatorisk lobotomi av bångstyriga kulturälskare vet jag. Jag vill ha Metallicas hjärnkirurg, han verkar grundlig.

Could have had give
Could have had take
We could’ve made anything we wanted to make
So we made ‘Wheel Of Fortune’
And all the popular songs
We made a land where crap is king
And the good don’t last too long

Spock’s Beard – The Good don’t Last

Andra bloggar om: ipred, ddr, musik, kultur, fildelning, intressant?

The terrorists are fighting freedom with all their cunning and cruelty because freedom is their greatest fear – and they should be afraid, because freedom is on the march.

- George W Bush

Om dubyas definition av terrorismens mål är sant, då har terrorismen redan vunnit. Vi har redan kommit en bra bit på väg i nedmonterandet av friheten, och mer är på gång. Terroristerna kan numera luta sig tillbaka i sin grotta, puffa lite på en smaskig cigarr och gratulera sig själva till en kampanj väl utförd. Det efterarbete som kvarstår är för någon av dem att emellanåt sticka ut sin skäggiga nuna och säga “bu!” när vi västerländska drönare börjat slöa till med nedmonterandet av vår frihet. Men det är som sagt bara efterarbete. Underhåll. Segern är redan i hamn.

Om det är friheten och demokratin som begrepp som står under attack, som i stort sätt samtliga ändå varit överens om, då är det just det vi måste slå vakt om. Men det gör vi inte. Istället skyndar vi oss att skrota allt våra förfäder slogs för att skapa. För vad? För att fienden inte ska kunna förstöra det? Det är som att svenska fotbollslandslaget på tisdag skyndar sig att panga in bollen bakom egen målvakt för att förhindra att våra grekiska motståndare gör mål. Hör ni inte hur idiotiskt det låter?

Det är tyvärr så att om Sveriges riksdag den 17:e juni röstar igenom Lex Orwell, då har tåget styrt in på ett spår där inga växlar kvarstår. Ett spår som leder mot avgrunden, och Sveriges demokrati är ombord. Då är det inte längre en fråga om om systemet kommer att missbrukas, utan när. Det är heller inte längre en fråga om om en revolution kommer att ubryta, utan när. Det är inte säkert att det kommer att hända under vår livstid, men det kommer att hända.

Detta är vad Sveriges riksdagsledamöter har att ta ställning till, och då håller det inte att skylla på andra, på att man inte visste eller att man litade på den information man fick. Det finns inga ursäkter. Ni kommer att hållas ansvariga.

Lyckligtvis börjar det så sakteliga röra på sig, även om gammelmedia med ett helt mentalsjukhus envishet vägrar uppmärksamma den skandal som avslöjats. Men tiden är knapp. Finns det fyra riksdagsledamöter som klarar av att leva upp till sina fina ord och liberala ideologier? Det är faktiskt inte så svårt. Ignorera partibananen. Tryck på “nej”.

Kan man inte stå för sina principer när det blåser, så hade man aldrig principer att börja med.

- Louise P

Andra bloggar om: fra, lex orwell, övervakning, bodströmsamhället, demokrati, frihet, terrorism, integritet, intressant?

Deep|Edition brukar prata om personliga varumärken och transparens. Ytterst förenklat tror jag att man skulle kunna säga att a) var och en är sitt eget varumärke, vilket innebär att allt man säger och gör kommer att vägas in i om kunden vill ha med dig att göra eller inte, och b) att det inte räcker med en schysst front och vackra ord; den som vågar visa att h*n lever som h*n lär har mycket att vinna. Därför tror jag inte att Metallica har ett dugg att hämta med sin nya strategi. De fans som inte vända bandet ryggen redan för några år sedan då de började kalla alla som någonsin kopierat deras musik för tjuvar, kommer att göra det nu då det visar sig att Metallica förmodligen skulle gräva upp och sälja sina mormödrar för en handfull dollar. Jag gissar att Metallicas nästa album kommer att heta “We’re only in it for the money”.

Däremot kan det ses som en viktig signal i själva fildelningsfrågan att affischnamnet Metallica, som gladeligen ställt upp på att vara de stackars rånade musikerna, nu gjort helt om. Skivindustrin börjar få allt tunnare skor, om man säger så.

Beträffande skivindustrin och dess kampanjer mot fildelning så är det senaste vapenskramlet ett hot om att stämma bredbandsoperatörer i Sverige för främjande av piratkopiering, eller vad rubriceringen kan tänkas vara. Nå, eftersom skivindustrin – eller åtminstone De Fyras Gäng som låtsas företräda hela branschen – är så renhårig så undrar jag stilla: Är det inte lite märkligt att alla skivor tycks kosta lika mycket? Oavsett om det är en snubbe som pratar med en trummaskin eller en symfoniorkester, om det är en skiva som marknadsförs stenhårt eller släpps i det tysta, så tycks omkostnaderna i stort sett vara desamma. Visst kan studiotiden skena iväg även för killen med trummaskinen, och kanske behöver han köpa sig ytterligare några kilo blingbling för att komma i stämning, men ändå: Är det inte en smula suspekt? Vet någon om detta har granskats? För nog luktar det kartellbildning allt.

En annan sak som förresten skulle vara intressant att få granskat är huruvida kopieringsskydd på cd-skivor bryter mot svensk rätt. Enligt svensk lag har jag nämligen rätt att göra kopior för eget bruk. Kopieringsskydd hindrar kunden från att utnyttja den rätten. Jag betvivlar att det för den skull skulle vara illegalt att använda kopieringsskydd, men det vore intressant att få höra vad en jurist har att säga. Någon?

När det pratas om piratkopiering så pratas det väldigt mycket om musik och film. Fast inte riktigt all film, utan bara sådan film som anses rumsren. Porrbranschen är det ingen som tycker synd om, och då kan jag ändå tänka mig att det är bra mycket mer porr som sprids via fildelning utan att leda till köp, procentuellt, än rumsren film. Andra som inte hörs av så väldigt mycket är datorspelsfolket. Kanske för att de har förstånd att inte göra sig osams med sina kunder?

Det är dessutom viktigt att komma ihåg att skivindustrin består av betydligt fler aktörer än De Fyras Gäng. Aktörer som vi inte vet särskilt mycket om hur de ställer sig i frågan. Vi vet inte huruvida de försöker sitta still i båten och se vartåt det blåser, om de står bakom De Fyra men utan att vilja säga det öppet, eller om de rent av är av en avvikande åsikt men inte får komma till tals i gammelmedia. Själv känner jag bara en skivbolagsdirektör, och en (1) är inte särskilt mycket till statistiskt underlag, men den skivbolagsdirektören ser möjligheter i fildelning snarare än motstånd.

Har man en bra produkt, då är mun mot mun-metoden, eller multi level marketing, den bästa marknadsföring som finns. I synnerhet då den är gratis. Och det är vad fildelning är, och alltid har varit. Även på den tiden då man spelade in blandband åt varandra så var det gratis marknadsföring. Skillnaden nu är att det kan nå så många fler. Har man däremot inte en särskilt hållbar produkt, utan snarare en plastig tits n’ ass-produktion, så kräver det en mycket mer aggressiv och aktiv marknadsföring. Då vill man inte riskera att kunderna istället fattar tycke för mer kvalitativa alternativ.

Nu låter föregående stycke kanske som snobberi, och det är det i viss mån. Jag är fullt medveten om att smak är något personligt och var och en är fri att tycka om vad den vill. Men jag anser ändock att man kan sortera in kultur efter kvalitet. Det är skillnad i kvalitet på en kioskdeckare och, säg Utvandrarna, även om jag nog föredrar det förra. Och det är skillnad på Beatles och Las Ketchup. När det gäller bilar, byggnader, möbler med mera så är ett mått på kvalitet hur väl produkten står emot tidens tand. En vink om detta kan man få om man går in i en skivaffär och jämför priset på skivor som har några år på nacken. Vissa ligger i princip fortfarande på fullpris. Andra kastas praktiskt taget efter dig. Och försök hitta en tio år gammal kioskdeckare i handeln.

Tro fan att De Fyra är rädda, så som de har matat oss med billig, masstillverkad slit och släng-musik! Snacket om att kulturen skulle dö på grund av piratkopiering är närmast komisk; om något har just de stora skivbolagen gjort sitt bästa för att döda den. Skapandet kommer alltid att finnas, och den som skapar något som någon vill köpa kommer att få betalt. Däremot, för att återknyta till var jag började, så är det inte säkert att kunden vill betala bara för musiken eller boken, utan lika mycket för vem du är. Ditt varumärke. Således är det också möjligt att kunden inte alls vill köpa din produkt, just för att ditt varumärke stinker, eller för att merparten av pengarna kommer att hamna rakt ner i fickan på ett bolag som gör sitt bästa för att använda dessa pengar mot kunden. För att förhindra det senare kan man ta en titt på RIIA Radar innan man köper en skiva.

Rundar av med att tipsa om en liten genomgång från Rick Falkvinge om alla gånger skivbolagen förutspått musikens undergång.

Dollar för ögonen. Beroende på vilka glasögon man har på sig kan verkligheten te sig annorlunda. (Bild från Carnival Source där brillorna finns att köpa)

Andra bloggar om: musik, skivbolag, de fyra, piratkopiering, fildelning, metallica, intressant?

Letade mig utan större besvär fram till en adress i Västerås där jag skulle träffa Jessika för kaffe och intressanta samtal samt inhandlande av två begagnade lcd-skärmar; en nittontums widescreen till mig och en sjuttontummare till West. Den senare med någon sorts defekt, helt utan extra kostnad. Jag har inte testat den ännu ty min dator står så till att det alltid är ett smärre helvete att koppla monitorer så när jag väl fått min nya skärm på plats har jag helt enkelt ingen lust att mickla mera. Skit i West – jag har nittontum widescreen!

Eftersom inga papper medföljde skärmarna hade jag ingen aning om vad min rackare hette, bara vem som tillverkat den. Det finns nämligen vissa saker man gärna vill kolla upp, såsom optimal skärmupplösning och hertztal. Det förra för mina ögons skull och det senare, misstänker jag, för skärmens skull. Det visade sig vara ett smärre helvete.

Jag hittade inget modellnamn, men väl ett serienummer. Surfade in på Fujitsu-Siemens hemsida och hittade en fiffig funktion där man kunde söka en produkt utifrån just serienummer. Skitsmart, tänkte jag och knappade in en obegriplig röra av bokstäver och siffror. Fujitsu-Siemens upplyste mig då om att de inte exakt kunde fastställa min produkt, men av allt att döma trodde de att det rörde sig om en mus!?

Så här har jag det alltid när jag köper någonting begagnat. En gång köpte jag en dator som efter ominstallation fullkomligt vägrade kännas vid mitt ljudkort (som hade ett integrerat nätverkskort). Och hur mycket vi än finkammade nätet efter drivrutiner gick vi bet – mitt kort fanns inte. Det fanns flera likartade varianter, men alltid med någon slutsiffra fel, och att installera “fel” drivrutin slutade alltid med att datorn uppkäftigt svarade “Ha! Tror du jag går på den lätta?”.

Den här gången hittade jag till slut ett modellnamn (det är inte så lätt att läsa av lappar på baksidan av en monitor uppochner och i mörker) och kunde söka information via Google. Google svarade “jasså, menade du en sån!” och spottade generöst upp en jävla massa träffar, dock ingen från Fujitsu-Siemens. Det verkar lite suspekt att tillverkaren inte tycks vilja kännas vid min skärm. Vill de inte kännas vid den? Skäms de? Vet de, och Jessika, något som jag inte vet? Jag fick den oroväckande billigt…

Av uppgifterna från nätet verkar det vara en bra skärm i alla fall och den är en fröjd att vila ögonen på. Det är bara det att nu har jag så mycket skärmyta så nu vet jag inte riktigt vad jag ska fylla den med. I-landsproblem! Lilla katten är dock inte helt nöjd. Han gjorde en ansats att hoppa upp på den tidigare idag men kom av sig i sista stund då han upptäckte att den tilltänkta sovplatsen inte längre finns. Och tur var det, för den här skärmen är så lätt att om han hade hoppat, och förtvivlat försökt undvika att dyka rakt ner bakom skrivbordet, så hade han säkert dragit med sig skärmen.

Efter besöket i Västerås brummade jag vidare till Ramnäs för att hälsa på en gammal klasskamrat. Det var trevligt och mycket mer är inte att säga om det. Däremot om hemfärden. Det är nämligen så att den närmaste vägen till Södertälje från Ramnäs går över Eskilstuna. Att åka tillbaka mot Västerås hade varit en omväg på ett par mil. Så jag tog sikte mot Eskilstuna. Jag har kört den vägen förr och när jag väl kommit ut på de större vägarna ska det bara vara att följa skyltar mot Eskilstuna och därifrån ta E20. Låter väl lätt? Det borde det vara, men precis som att jag har en förmåga att köpa saker som inte finns så har jag också en förmåga att tappa bort målet när jag kör bil.

Helt plötsligt, utan att ha svängt av den stora väg jag körde på, kom jag till en fyrvägskorsning där jag hade att välja på Västerås vänster (nej, dit ville jag inte) och Köping höger (dit ville jag inte heller och hade jag inte precis passerat Köping) och något okänt rakt fram. Jag valde rakt fram, och hamnade i en jävla skog! Jag skojar inte. Vägen blev drastiskt smalare efter något hundratal meter, och fortsatte sen att smalna av till dess att jag höll på att hamna i diket vid möte. Möten som jag förvisso var glad över, annars hade jag tamigfan blivit rädd. Passerade enstaka hus, skyltar om intetsägande platser, men inte ett ord om Eskilstuna. Till slut skyltades det åtminstone mot något jag kände till: Västerås. Jag suckade och fortsatte, klamrade mig desperat fast vid ett hopp om att komma ut på en större väg där Västerås skulle ligga i en riktning och Eskilstuna i den andra. Jo tjena.

Efter att ha kört genom skogen i en evighet kom jag ut i Västerås. Fortfarande på Ramnässidan av stan, så att säga. Ut på E18, och nästa avfart var den avfart jag svängt av från när jag åkte TILL Ramnäs. Så nu var jag tillbaka i mina gamla spår, fast på väg hemåt. Hade jag tagit den nätta omvägen det innebär att åka över Västerås redan från början så hade jag ändå sparat ett antal mil och en timmes körning jämfört med att först åka nästan till Eskilstuna för att sedermera lägga om kursen. Genvägar är senvägar.

Så nu undrar jag: Är det nån här som bor i Eskilstuna eller känner någon som bor i Eskilstuna? Har ni hört av dessa människor sen i måndags vid sexsnåret? Annars kan det vara idé att höra av sig, för jag misstänker att hela stan helt enkelt har försvunnit.

Ungefärlig rutt. Klicka för större bild.

Andra bloggar om: eskilstuna, västerås, bilkörning, lcd, monitor, intressant?

Holy Land (1996) är ett konceptalbum från brasilianska metalbandet Angra. Temat kretsar kring tiden för européernas anländande och erövrande av den nya världen och redan omslaget i form av en gammal karta sätter stämningen. Man skulle kunna säga att omslaget är en karta i dubbel bemärkelse; likväl som den guidar sjöfarare rätt i rummet guidar den också lyssnaren rätt i tiden.

Skivan öppnar med introt Crossing, bestående av en snutt av renässanskompositören Giovanni Pierluigi da Palestrina (jag har dock inte lyckats lista ut från vilket stycke), ackompanjerat av diverse ljudeffekter såsom fågelsång, åska och regn. Jag ser framför mig hur civilisationen anländer till orörd mark, och den analkande katastrofen i efterföljande Nothing to say. Även om jag inte tycker att Nothing to say är något av skivans starkaste spår så sätter öppningen tonen ganska väl för vad Angra vill åstadkomma med Holy Land. Det är i grunden en metalplatta, och ingen ska inbilla sig något annat, men på vardera sida om den grunden kryddas det friskt med symfoniska tongångar och instrument som får representera Europa vid den tiden, och primitiva rytmer och instrument som förstås symboliserar ursprungsbefolkningen.

Bättre blir det på Silence and Distance som inleds och avslutas med ett ensamt piano och André Matos sång, för att däremellan bryta ut i ett stycke vacker symfonisk metal. Lite småroligt är att invävt i själva kompet, tillsammans med pumpande bas, distade gitarrer och tunga trummor dyker det upp ett par trumpeter i staccato. När jag började lyssna på Angra och nämnde det för West replikerade han något om att han hört dem för många år sen och hade för sig att det var någon sorts “karnevalmetal”. Just karnevalmetal beskriver versen i Silence and Distance ganska väl.

Därefter följer albumets verkliga epos: Carolina IV. Tio minuter och trettiosex sekunder av primitiva rytmer, karnevaltrumpeter, stråkar, körsång, flöjter, vassa gitarrer, konsertpiano, typisk metalsång, skojiga basfippel och givetvis en massa dubbelkaggar. Det är galet. Beskrivet i text framstår det förstås som lätt krystat, men det känns som att det kommer ganska naturligt för Angra. Kanske har det att göra med att Brasilien är världens största smältdegel av både människor och kulturer från världens alla hörn.

Jag ska inte gå igenom vartenda spår på skivan, men någonting borde skrivas om titelspåret Holy Land också. Främst för att det är bra och exploderar i ett mycket vackert symfoniskt instrumentalparti någonstans i mitten, men också för att det snarare är en poplåt än en metaldänga. Arrangemanget och melodierna har mer gemensamt med Simple Minds än med Helloween, inte minst för att det finns en dynamik som åtminstone jag förknippar starkt med just Simple Minds.

På det hela taget upplever jag Angra som uppfriskande öppensinnade. Jag har alltid haft svårt för metal just för att det tenderar att bli så enahanda. Det ska vara distade v-guror, dubbelkaggar, arg bas och ilsken sång och inget annat. Och så måste man ha svarta omslag där fyra eller fem killar med svart hår och svart blick poserar i svarta skinnbyxor och nitar. Känslan är att metallskallar bara lyssnar på andra metallskallar. Därför är det en glad överraskning att hitta lite popinfluenser och annat smått och gott. För av någon underlig anledning är just symfoniska inslag normalt det lysande undantaget när det gäller metal, och att de sydamerikanska influenserna skulle finnas där visste jag redan innan. Det är ju det som är Angras grej. Men som sagt; det doftar lätt av Simple Minds om titelspåret, och hade Michael Jackson fått för sig att skriva en metallåt så hade den kanske låtit som The Shaman. Make Believe, en vacker ballad, har klara U2-tenser, inte minst genom att suggestivt och successivt stegra sig mot ett crescendo, och känslosamma Deep Blue påminner inledningsvis om en psalm.

När jag lobbade för Angras cover av Wuthering Heights skrev jag att de är modiga, och det intrycket har jag när jag lyssnar på Holy Land också. Trots allt; Holy Land var Angras blott andra album, och det kräver en del mod och säkert en stark vilja att ge sig på att göra ett konceptalbum med ovan nämnda ambitioner. Och dessutom ro det iland, för det tycker jag att de lyckas med. En del av beröm bör rimligen också ges till Sascha Paeth och Charlie Bauerfiend som ansvarat för produktionen.

Även om inte var och en av låtarna är fantastiska så tycker jag att albumet som helhet håller. Det lämnar mig dock med två stora frågor:

1. Varför hemfaller så uppenbart begåvade musiker och kompositörer så gärna till hjärndöd tvåtaktshamrametal? Nu är det förvisso inte så mycket av den varan på just det här albumet, utan det mesta är samlat i Z.I.T.O så man kan hoppa över det om man vill (även om Z.I.T.O också har sina ljusa stunder) men ändå: Varför?

2. Vem fan är Carolina IV?

Andra bloggar om: angra, holy land, musik, metal, brasilien

På frågan Brukar du skylla ifrån dig? svarade 18 procent av de läsare som röstat på SvD.se ”ofta” medan 59 procent svarade ”sällan”. På frågan om andra brukar skylla ifrån sig var svarsmönstret närmast det omvända, 53 procent svarade ”ofta” medan bara 13 procent svarade ”sällan”.

Jag har upplevt att det är så här det förhåller sig ganska länge, men det är intressant att det kan bli så tydligt i en undersökning. Nu tror jag förvisso att siffrorna kan förklaras på annat sätt än att majoriteten svarar att de själva inte skyller ifrån sig medan samma personer svarar att andra gör det. Det är fullt möjligt att många valt att bara svara på den ena frågan. Icke desto mindre: Tidsandan är sådan att majoriteten av oss anser att det alltid är någon annans fel, någon annans ansvar och att någon annan faktiskt borde fixa det här.

Inte minst i trafiken är det uppenbart. Titta på Essingeleden vid rusningstrafik. Alla dessa som lägger sig i filen mot Solna där det är förhållandevis fritt, för att sen bromsa och tränga sig in precis före heldraget eftersom de i själva verket ska vidare på E4. Man tjänar ett par minuter på att köra så, medan hundratals bilar måste sakta ner för att släppa in dumfan. Det är så stockningar uppstår. De flesta som har körkort vet det, och vet att det är bättre för alla om man håller avstånd och lägger sig i rätt fil i god tid. Gjorde man så skulle stockningarna nästan aldrig uppstå. Ändå; väl där väljer obegripligt många den egoistiska varianten.

Ännu värre är det när tusentals åskådare ska lämna en hockeymatch. Jag vet inte hur parkeringssituationen ser ut vid Läkerol Arena i Gävle numera, men jag vet hur den såg ut när det hette Gavlerinken. En stor grusplan med en (1) utfart. Jag har hört speakern inne i arenan uppmana folk att bilda ordnade köer och ta det lugnt. Jag tror att alla i arenan förstod budskapet och de flesta kunde ha räknat ut det själva, även om hockeysupportrar kanske inte alltid utgör samhällets intellektuella spjutspets. Bygg två köer, fyll på bakifrån, och parkeringen kan vara tömd på några minuter. Och vad gör folk? Bildar elva köer så att parkeringen uppifrån ser ut som en solfjäder, för att sen försöka jämka ihop dessa elva till två vid utfarten. Tala om tvärstopp. Där kunde man få sitta i en timme.

Varför gör vi så? Varför saknar människan så totalt kollektiv intelligens? En enskild människa är trots allt en tämligen intelligent varelse, men som grupp är vi katastrofala. Jämför med myror: En myra är knappast något geni, men en myrstack är strukturerad och som grupp måste man nog anse att myror är intelligenta.

Jag tror att problemet är att när vi bildar grupper så slutar vi ta vårt ansvar. De gör så, och därför gör jag¹ också det. De tränger sig före på Essingeleden eller på parkeringen, så därför gör jag också det. Trots att jag vet att jag på så sätt bidrar till att göra det svårare för andra bakom så ursäktar jag beteendet med att “de” gör det. Jag rationaliserar beteendet för mig själv med att jag egentligen bara kompenserar för det jag förlorat på grund av dem. På samma sätt ursäktar man fortkörning, bidragsfusk, svartjobb, dopning, mobbning, och fan vet om inte gruppmisshandel och gruppvåldtäkt kan förklaras med samma fenomen. Det var inte jag som började! Jag tar bara tillbaka det som är mitt!

För så är det ju. Om Kalle och Pelle jobbar svart så stjäl de mina skattepengar. Då tar ju jag bara tillbaka mina pengar genom att jobba svart, eller hur? Sen att det inte är Kalle och Pelle jag tar tillbaka pengarna av är inte heller mitt problem, det är statens, för att de inte har satt dit Kalle och Pelle. Och om jag torskar för fortkörning när jag gör 140 på 110-väg så blir jag kränkt och känner mig orättvist behandlad eftersom jag blev omkörd av en BMW som gjorde minst 160. Varför jagar ni inte den istället, snutjävlar!? 160 är värre än 140, ju! Och om jag tillsammans med mina kompisar våldtar en packad brud eller sparkar ihjäl nån snubbe, så var det ju inte jag som började. De började, han var redan nästan död ju, och de var redan fyra som hade skändat henne, vad spelar det för roll om jag också tar för mig lite?

Eftersom människan så fullkomligt saknar kollektiv intelligens kan vi heller inte förväntas ta kollektivt ansvar. Därför är feminister som skriker efter just kollektivt ansvar helt fel ute. Istället måste man gå på individnivå och fråga var och en: Vad kan du göra? Vad har du för brister i ditt beteende och vad kan du göra för att förändra det?

Danni skriver några tänkvärda rader om att ta vara på sig själv. Ett sorgligt dokument om hur vardagen ser ut för en ung kvinna i Sverige. Det är självklart inte acceptabelt att samhället ser ut så. Det är inte acceptabelt att en kvinna inte ska kunna klä sig hur hon vill eller vara precis hur packad hon vill utan att riskera att bli överfallen. Men att det inte är acceptabelt förklarar inte bort ansvaret för den egna säkerhet. Det är åt helvete att man inte ska kunna känna sig trygg på våra gator – självklart är det åt helvete – men likväl måste var och en vara medveten om riskerna och se till sin egen säkerhet först. Jag ska inte behöva bli överkörd på övergångsställen heller, men jag ser mig ändå för. Att jag hade rätt är en klen tröst när jag ligger i gipsvagga eller träkista.

Istället för att skrika om kollektiv skuld måste var och en gå till sig själv. Vad kan jag göra för att Danni ska känna sig tryggare? Jag kan förstås låta bli att våldta, och utöver det svära mig fri från allt ansvar, för det är ju inte mitt fel att andra våldtar. Men jag kan faktiskt göra mer. Jag kan hålla ögonen öppna och ser jag någon som ser ut att befinna sig i riskzonen (ensam, full) så kan jag kanske försöka prata med människan ifråga, erbjuda mig att ringa en taxi eller låna ut telefonen så att hon kan få tag i någon som kan hämta eller möta henne. Kruxet är förstås att hon kan tro att jag är ett av rovdjuren. Det är inte roligt att alltid vara misstänkt våldtäktsman på grund av att man råkar ha en penis heller kan jag berätta, men jag kan ändå försöka, eller hur? På den tiden jag gick ut oftare hände det ibland att jag, på grund av långa ben, började komma ikapp någon ensam tjej. Såna gånger brukade jag självmant gå över på andra sidan gatan för att hon skulle slippa, men också för att visa att jag inte utgör ett hot. Det finns små saker vi alla kan göra bara vi vill. Jag skulle lika gärna kunna gå ikapp tjejen ifråga och när hon väl springer så kan jag tänka att det inte är mitt ansvar. Är hon för rädd för att springa? Inte mitt ansvar heller. Men på det viset bidrar jag också till ett redan kallt klimat, och det vill jag inte. Att jag gör mig omaket att gå några extra meter för att gå på andra sidan gatan kanske kan sänka pulsen avsevärt för damen framför. Det kan det vara värt.

Besökaren 2.0 skriver om Vådan av Den Stora Tryggheten. Klart läsvärt, och allt hänger ihop. Jag undrar om inte kraven på kollektivt ansvar egentligen är ett ickekrav. Ett sätt att visa att man ställer krav utan att egentligen göra det, eftersom man riktar sitt ickekrav så brett att det inte träffar någon alls.

Tack och lov verkar pendeln svänga en aning. Fler och fler tycks få upp ögonen för att en nation där kränkthet blivit en folksjukdom – eller en folksport -, och människor anser sig ha många rättigheter men få skyldigheter, inte mår riktigt bra. Det är en bra början. Sen gäller förstås att samma människor, exempelvis jag själv och Besökaren, lever som vi lär och inte bara väntar på att någon annan ska börja…

Ansvar i Norrbotten. Foto från Erlings vinsida

Andra bloggar om: ansvar, trygghet, kränkt, kollektivism, intressant?

1. Normalt hade jag skrivit “vi” genom hela det här stycket. Men då gömmer jag mig i gruppen igen. Så jag skriver “jag”, även om jag inte har för vana att ägna mig åt uppräknade synder. [↩]