Torka av redskapen efter dig

Postat den maj 5, 2021 av Drottningen

Jag har börjat att träna igen, coronan till trots. Innan någon ”vän av ordning” ska börja rasa så tränar jag på tider när inte särskilt många andra tränar och är både antikroppstestad och vaccinerad, så det borde vara ganska säkert. Plus att jag även i normalfallet håller mig på avstånd från andra människor.

Det jag funderade på senast jag var och tränade är att människor faktiskt har blivit lite bättre på att torka av maskinerna. Innan de tränar. Inte efter. Som tidigare så byter man bara maskin och lämnar sina svettfläckar och flåsfläckar till nästa. Jag tänker att de är rädda för mina baciller, men anser sina egna vara ofarliga.

Och jag tänker att det är nog så med munskydden också. En del vet förstås att de där vanliga typ IIR-skydden som rekommenderas inte skyddar dig, utan är meningen att skydda andra från dig. Men jag tror på allvar att de allra flesta tror att de är skyddade om de har ett munskydd på.

Det är därför de inte behöver hålla avstånd till andra eller bry sig om rekommendationer om antal besökare i en butik, för de är ju skyddade. Vilket de ju inte är.

Men förstås. Har du munskydd och är smittad så sprider du (förhoppningsvis) inte smittan vidare och det är ju bra för alla. Håller du dig på avstånd, undviker trängsel (eget jävla ansvar?!) , tvättar/spritar händerna och stannar hemma när du känner dig risig är det ännu bättre.

När jag nu ändå skriver om munskydd. Jag har munskydd på jobbet. Hela passet ska man ha det tillsammans med skyddsglasögon eller visir förutom när man äter/dricker och mina pass är tio timmar. Jag förstår absolut nödvändigheten i det här, för jag arbetar nära människor som redan är sköra och vi kommer inte undan varandra.

I övrigt så tänker jag att folk får väl ha munskydd om de vill, men jag slipper gärna. Särskilt efter de där tio timmarna på jobbet. Däremot så vore det ju fint om människor som ändå lägger massor med pengar på att köpa de här munskydden åtminstone använder dem korrekt.

Ni måste också ha sett hur folk gör? Pillar på den, drar dem upp och ner, sätter det under näsan (känns ju jobbigt att andas genom dem), tar av och på.

NEJ! SLUTA BARA

Innan vi hade rekommendationer om munskydd (vilket är en tveksam rekommendation om man ser till smittan i andra länder där den också varit hög trots munskyddstvång) så var det ganska många som härjade i sociala medier om att ”VI MÅSTE HA MUNSKYDDSTVÅNG” precis som om man inte får använda sitt förstånd efter förmåga utan rekommendationer eller allra helst tvång.

Så infördes rekommendationer om munskydd i kollektivtrafiken. Jag tror att det gjordes för att folk skulle sluta gnälla typ. I Stockholms län rekommenderas det dygnet runt. Även om jag tycker att det är trams så följer jag rekommendationer, så nu sitter jag, och ibland min kollega och jag med var sitt munskydd på bussen från jobbet. Ganska ensamma om det faktiskt. Åker inte munskyddstvångsmänniskorna buss?

Och torka av redskapen på gymmet efter dig.

Läs även andra bloggares åsikter om covid 19, corona, pandemi, munskydd, smittskydd, träna, hygien

Publicerat i samhälle | Lämna en kommentar

Allerum Creme via Buzzador

Postat den juli 7, 2019 av Drottningen

Ja, det är en ost det där. En bredbar historia som jag har fått testa i samarbete med buzzador. Jag har alltså fått en kupong att hämta ut en förpackning i butiken med, men det låter ju betydligt finare att säga att man samarbetar med någon.

Ibland gör jag matpaj till middag. Ägg, riven ost, grädde.. och nån fyllning. I ärlighetens namn var jag lite skeptisk till att använda Allerums creme i paj, för jag tänker mjukost. Den ser ut som en färgstark mjukost och låt mig säga så här, mjukost imponerar inte på mig.

Jag hade ett recept på sparrispaj i alla fall och använde Allerums creme istället för riven ost. Skönt att slippa riva ost om inte annat, men vet ni vad? Det funkade riktigt bra och smakade bättre än med den färdigrivna fulosten man ibland får med sig hem från affären.

Och idag slog det mig att man borde kunna använda den i bechamelsåsen när man gör lasagne? Jag kommer alltså att köpa den minst en gång till.

Läs även andra bloggares åsikter om creamcheesebuzz, allerumcreme, allerumost, buzzador

Publicerat i Drottningsylt testar | Lämna en kommentar

Och så gjorde vi oss en liten pappersprodukt

Postat den juni 27, 2019 av Drottningen

E-hälsomyndigheten har sen 11 april ändrat så att man inte längre automatiskt kan se sina tonåringars recept som vårdnadshavare när man loggar in på ett apotek. För de allra flesta spelar det här förstås ingen roll alls, men för ganska många gör det just det. Spelar roll alltså.

För barn med diverse funktionshinder och sjukdomar som gör att de vare sig kan eller vill ta ansvar för sina egna mediciner till exempel. Jag ska inte gå närmare in på det där, men det är inte så enkelt att man tar sin unge i handen och går till ett fysiskt apotek alla gånger. För dem och deras föräldrar spelar det en jävligt stor roll.

Man har gjort den här ändringen för att stärka den personliga integriteten. Jag är förvisso ett fan av just integritet, även när det gäller barn, men här.. jag vet inte. Det pratas om tonårsflickor som inte vill att föräldrarna ska veta att de äter p-piller bland annat, men de lär knappast vara så många fler än ungarna med diverse diagnoser som gör att de helt enkelt inte kan ha koll på sina recept. Dessutom, om jag var förälder till en flicka som jag inte vill ska äta p-piller så skulle jag helt enkelt se till att hon inte hade någon id-handling så hon ändå inte kan hämta ut sina mediciner och lösa problemet den vägen.

I alla fall, i varje enskilt fall ska en farmaceut göra en sekretessbedömning när man hämtar ut sin tonårings medicin. Hur gör de den bedömningen? Hur avgör de vilken medicin mitt barn inte vill att jag ska veta att hen fått utskrivet? Ok, om jag vet exakt vad jag ska hämta är det ju enkelt, men efter ett par stående läkemedel som man petar i ungen så är inte ens det glasklart.

Det är väl inte självklart att min trettonåriga dotter har problem med att jag vet att hon äter p-piller eller att min trettonåringe son vill att jag ska veta att han fått antidepressiva? Eller så är det också så att jag som förälder, som har ansvar för att ungarna är hela och rena och får den vård de behöver när de behöver den också behöver veta vad de äter för läkemedel?

Det känns lite som en pappersprodukt ärligt talat. Tonåringen kan inte skriva en fullmakt eftersom hen är omyndig, men man kan skicka in en blankett för sekretessprövning. Vareje gång man vill hämta ut medicin. Eller gå till ett apotek då. Har man en hemmasittare som man inte kan lämna ensam på grund av orsak så blir det besvärligt förstås.

Men om farmaceuten gör bedömningen att jag inte ska få se det här läkemedlet som min tonåring fått utskrivet och min unge inte tänker lyfta ett finger för att underlätta fastän mediciner faktiskt får hen att må bättre? Jag tror att det här är en ickefråga egentligen, för vem har ens hört talas om att en förälder inte fått hämta läkemedel till sin tonåring? Även tidigare har man alltså gjort en sekretessbedömning på fysiska apotek, skillnaden är att den nu också görs på e-apoteken.

Så då undrar jag till sist ändå vad det hela ska vara bra för? Det krånglar till det för vissa grupper, men när man kommit förbi pappersarbetet så verkar det inte bli någon skillnad alls i praktiken. Lite mer jobb för fler bara, vara ena gruppen förblir oavlönad (föräldrarna då om du inte begrep det)

För det är klart att man finner en lösning, precis som man gör på alla andra hinder som dyker upp i vardagen. Det är bara det att det hela tiden är små, små saker som man måste rodda med mest hela tiden för att få tillvaron att fungera och många små, små saker blir minst lika jobbiga som stora.

Läs även andra bloggares åsikter om e-hälsomyndigheten, npf, barn, läkemedel på recept, mediciner, integritet, krångel

Publicerat i Autism/NeuroPsykiatrisktFunktionshinder, Föräldraskap, Integritet, samhälle | Lämna en kommentar

Like a wrecking ball

Postat den april 15, 2019 av Drottningen

Ett märkligt ljud från köket fick oss att söka oss dit. Där borde stora ungen sitta och äta och dricka smoothie. Smoothien är dock inte längre i glaset utan stänkt högt upp på väggen, på bordet, stolen, golvet. Faktiskt över halva köket. Glaset står prydligt upprätt på bordet.

Ungens förklaring till det hela är då att lillebror, som är ute, har kastat sig mot köksfönstret när stora satt där med sin mat i godan ro, och då skakade bordet till och välte glaset med smoothie med tidigare nämnt resultat. Vi talar stänk ungefär 2 meter upp från golvhöjd bland annat.

Jag tror att det kanske inte gick till precis så.

(Min teori: Lillebror har visst varit utanför fönstret och retat sin bror allt vad han orkade. Stora har ruttnat och ska”hota” med att kasta glaset med smoothie mot honom och svingar det utan att tänka på att vätska liksom reagerar på rörelse. Jag har inga andra bevis än smoothiefläckar på väggen och känner mig lite som en kriminaltekniker)

Läs även andra bloggares åsikter om rart med barn, barn, andas i fyrkant, kladd, mat med barn

Publicerat i barnen | Lämna en kommentar

Kul med barn

Postat den april 9, 2019 av Drottningen

Ni vet när man lyckats få ut ena ungen och precis är på väg ut med den andra för att gå till skolan med dem och den första glider in och bara – Nä, men jag glider in och bajsar lite snabbt då. (han sa exakt så, på riktigt)?

Så var det i alla fall och jag blev så paff att jag liksom bara ???? Sen snabbt försöka göra om i huvudet, för ungen måste ju gå på toaletten om han måste, men den andra ungen måste vara i tid till skolan eller inte alls.

Den stora ungen kunde i alla fall tänka sig att gå själv till skolan (händer aldrig, det är ett av våra projekt här hemma, men han ska inte) eftersom alternativet var att komma sent, så han rusade iväg. Den andra ungen är lite mer, hur ska vi säga.. tidsflexibel.

Vi hann också i tid eftersom vi halvsprang med frukostmackan i handen.

Sensmoralen i detta? Det spelar fan ingen roll hur man planerar sin tid, om man har tidshjälpmedel och ett tålamod av rang, för plötsligt glider en sjuåring in och deklarerar för omgivningen att nu minsann är det alldeles ypperlig tid för BAJSET.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, morgonstress, familjeliv, rutiner

Publicerat i barnen | Lämna en kommentar

Det är inte ens rimligt!

Postat den mars 3, 2019 av Drottningen

Ibland säger folk till oss att det inte ens märks på vår unge att han är autistisk. Det är förstås människor som ser Rainman (googla på det och sen kan du se filmen) istället för vår unge, men.. ja.

Så. Lite exempel. Ungen har matteläxa. Att göra läxor tycker han är ganska tråkigt, men han är väldigt bra på matematik så bara talen är uppställda så går det som en dans. Förutom att matteläxan ibland (ofta) är på kopierat papper som inte alls är rutat och då har läraren antingen ritat dit rutor man kan göra sina uträkningar i eller så får man rita dit dem själv om man behöver.

Och nu stöter ungen på första patrullen, för det är fler antal rutor än vad som behövs för uträkningen! (alternativt: det finns inga rutor att skriva uträkningen i!). Det spelar ingen roll att vi säger att det inte gör något, att man kan använda de rutor man behöver och strunta i resten. NEEEEEJ!

Då måste han rita över de rutor som inte behövs för de får inte finnas där. Och då blir det fult. Ibland kan vi hjälpa till genom att rita rutor åt honom. Det brukar vara fel på dem eftersom de har fel storlek och fel antal.

Matteuppgifter brukar ofta innehålla text i stil med att Kalle köper 5 päron och 8 bananer. Ungen fastnar direkt på det orimliga att köpa 8 bananer. VEM GÖR ENS SÅ?

Eller när bananer och päron återkommer i flera uppgifter. HUR MÅNGA PÄRON BEHÖVER MAN????????

Eller som det mycket aktuella exemplet som utspelar sig på övervåningen i detta nu; i uppgiften har någon plockat 185 jordgubbar. MEN DET ÄR INTE ENS MÖJLIGT!!!!!!!

Och ingen av de här sakerna har med själva matematiken att göra, räknandet alltså, men varenda uppgift genererar ett stresspåslag för honom och ett eller ett par utbrott som i sin tur stressar omgivningen.

Och det är samma sak med läsläxorna. Inte för att det är svårt att läsa, men varför står det I förra veckan när man säger Förra veckan? Och varför gör Astra det här helt obegripliga? Varför är det så dumma frågor och HUR ska jag veta vad Cesar tänker?

Så vi försöker få honom att hoppa över det som är svårt och göra det som är lätt först, men MAN MÅSTE GÖRA I ORDNING!!!! Av samma anledning går det inte att gå därifrån och fortsätta senare heller.

Kan han inte slippa läxorna? Jo. Antagligen. Men hur mycket av skolarbetet ska vi plocka bort för honom? Uppgifterna dyker ändå upp så vi tänker att han måste lära sig att hantera dem, även om det så bara handlar om att faktiskt be om hjälp att reda ut det hela. För det kan han ju inte heller.

Men det märks inte på honom att han är autistisk, för sådär är det ju för alla.

Läs även andra bloggares åsikter om autism, föräldraskap, npf, matematik, läxor

Publicerat i Autism/NeuroPsykiatrisktFunktionshinder, barnen, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Det går bra nu

Postat den februari 23, 2019 av Drottningen

I morse när jag kom hem från jobbet efter en lång natt var barnen uppe så jag tänkte att jag avlastar sambon lite och ger dem frukost innan jag lägger mig. Skulle ändå steka ägg till mig själv, så att samtidigt svänga ihop en smoothie är ju lätt gjort.

Eller inte.

Egentligen börjar den här historien lite tidigare, när jag precis kommit hem och tagit av mig skorna. Säger hej till ena ungen och vänder mig om för att gå ut i köket och ser då ena katten som strategiskt och med en skamlös min placerat sig och sin rumpa på hallmattan. Välkommen hem din jävel! var det som att hon tänkte medan hon pinkade.

Sen skulle jag steka ägg och göra smoothie. Slängde ner ingredienserna i mixerkannan (vi har en såndär multimaskin som man bara byter överdel på så mixar, hackar, skivar den eller vad man nu vill) och smälte smör i stekpannan. I med äggen i pannan och drog igång maskinen efter att ha upptäckt att taklampan i köket gått sönder, mitt bröd är torrt pga ouppmärksam familj och vaniljyoghurten jag skulle ha är bara halvfull. Nå, naturell går väl bra och jag ska ändå ha bregott och ägg på mackorna så..

Då går botten ur mixerkannan och ut över den och diskbänken rinner 1,5 liter rosalila smoothie. FAN vräkte jag ur mig (SA DU FAN MAMMA??? MAN FÅR INTE SVÄRA? – Men kom och titta då så får du se vad som är FAN! Eh.. Ojdå) medan jag försökte förflytta kannan och iaf mestadelen av kladdet till diskhon. Det gick sådär kan man säga.

Själva maskinen såg ut som en såndär tårta med frosting innan man dekorerar den.

Ett öga på stekpannan visade att mina ägg inte alls ser ut som jag vill ha dem och barnen har ingen frukost, så de får äggen. Som är ”lite för peppriga”, men de åt i alla fall medan jag skopade smoothie med händerna. Försökte torka av maskinen, men insåg att det här kommer att ta hela dagen, så till sist spolade jag av fanskapet istället och började steka nya ägg.

Jag är inne i en frukostperiod av mackor med stekt ägg och då vill jag att äggen är vändstekta, men gulan ska vara nästan rinnig, inte helt fast. Det är alltså lika bra att jag gör det själv om det ska bli rätt. Andra gången jag stekte ägg idag gick gulorna sönder och när jag sen satt där och tryckte i mig mackorna för att få ett slut detta elände kom sambon upp och mumlade ”Lilla säger att det inte går så bra för dig idag”.

När jag nu vaknade 7,5 timme senare (7,5!) och provade maskinen så startade den galant. Rätt otippat faktiskt, men den bajsade smoothie. Lämnade den obevakad i köket (tänkte att man får starta den några gånger tills den är tom) och hör nån minut senare hur den startar. Tänkte att klåfingret Lilla var där och körde den och klampar ut i köket som är tomt sånär på en rykande liten hushållsassistent. Ut med kontakten och ser efteråt att den inte ens var påslagen.

Så ingen smoothie på ett tag här då kan man tänka. Den där maskinen fick vi när stora var nyfödd för snart tio år sen av hans farmor som tyckte att jag skulle göra barnmat.

Läs även andra bloggares åsikter om det går bra nu, frukost, smoothie, hushållsassistent, familj

Publicerat i Föräldraskap, personligt, Saker som (inte) funkar | Lämna en kommentar

Roligt i ögonen

Postat den januari 17, 2019 av Drottningen

Igår när jag vaknade efter ett nattpass var världen vit, och det med besked. Ett par modiga centimetrar låg på marken och lyste upp i mörkret. Äntligen, tänkte jag, för oavsett vad man tycker om vinter och kyla så är barmark och evigt nollgrader inte som det ska vara. (miljötomten inom mig undrar över hur grundvattennivåerna kommer att påverkas?) För att inte tala om hur vi påverkas av mörkret som känns värre än någonsin när inte ens snön finns att lysa upp.

Ett par timmar senare hade snöfallet bytts ut mot regn och ett par plusgrader och under natten sjönk temperaturen ett par grader under noll. I morse var således världen inte längre särskilt vit, men däremot endast anpassade till varelser med klor eller medar på fötterna.

På vägen till barnens skola drog jag således i backen. Jag har alltså inte halkat och ramlat på.. jag vet inte, evigheter? Aldrig? Men när precis all mark är täckt av is är det svårt att hålla sig på benen, så swish och där satt jag omgiven av mina förvånade ungar. En man stannade och hjälpte mig upp och vi halkade vidare över gatan. När mannen är nogsamt utom hörhåll och jag har börjat samla mig igen säger stora:

-Det där såg roligt ut i ögonen.

(Gjorde jag illa mig? Inte särskilt, tänkte jag då, men nu har jag ont i handen och i en axel. Ok, axeln gjorde ont innan också. Tog jag upp det på min årliga kontroll på vårdcentralen när jag gick dit efter att ha lämnat barnen? Självklart inte, men grattis till mig som tog upp både sömnproblem och onda fötter)

Läs även andra bloggares åsikter om halka, vinter, autism, saker barn säger

Publicerat i Autism/NeuroPsykiatrisktFunktionshinder, barnen | Lämna en kommentar

Gynna din lokala handlare

Postat den januari 10, 2019 av Drottningen

I en av de lokala facebookgrupperna jag är med i brukar det ibland talas om ”centrumdöden” och man behöver inte vara ett snille för att begripa att om ingen handlar i de lokala butikerna så kommer de att försvinna. Inga kunder – inga butiker.

Jag tycker att man ska gynna sina lokala företagare, oavsett om det handlar om den stora kedjan med butik i varje galleria som finns eller skomakaren på hörnet. Jag gillar också att handla på internet. Det är billigare, ingen trängsel, inga öppettider att ta hänsyn till, inga köer och nämnde jag billigare? Dessutom brukar väldigt många företag ha generösa returvillkor så inte ens det faktum att man inte kan prova i butik är ett hållbart argument till att låta bli.

Men så är det den lilla detaljen med ett levande centrum, där folk vill vara och passera. Där man kan fika och gå på bibblan och släntra runt och titta i affärer för att man har vägarna förbi, inte för att man ska åka och shoppa. Då får man masa sig ner till sitt centrum och betala några kronor extra för att gynna sitt centrum.

Jag bor ju i Södertälje och här brukar folk uppröras över att det inte finns några bra butiker och dessutom har man mage att ta betalt för parkeringen så det enda som återstår är att åka till Skärholmen och handla. Där står man minsann gratis och alla butiker finns.

Mmm. Förutom att bilresan dit kostar. Och om du inte har bil så är det inte helt enkelt att ta sig dig med allmänna kommunikationer (man kan, men då talar vi inte en snabbis för att ta en fika eller titta in på H&M och kolla om de har den där tröjan). Och i ärlighetens namn är det inte så mysigt där heller. Egentligen.

Idag var jag på stan som vi säger här i Sö’tälje och skulle kolla om det fanns någon träningsbehå som prismässigt motsvarade mina träningsambitioner, så jag släntrade runt i några butiker. De flesta hade dessutom rea, så det fanns utrymme för fynd så att säga.

Det är inte lätt att gynna mina lokala handlare. Jag hittade faktiskt en behå och två blusar/tunikor för totalt 209 kronor, så man kan nog kalla det fynd också, men det slog mig när jag stod i kön där i butiken att någon ”användarvänlig köpupplevelse” var det knappast.

Starka lampor i hela butiken där kläder och varor är liksom utslängda utan någon egentlig ordning alls. Förmodligen ska det se ”fullt” ut, men det är mest rörigt som sagt. Man spelar otroligt dålig pop/techno/fanvetvad på aningens för hög volym så att man inte kan ignorera oljudet och jag tycker synd om personalen som får stå och höra det där hela dagarna. För vem spelar man? Vem ska bli köpsugen av det?

Där jag stod i kön visade sig att det fanns tre kassor, men en kö. Den kön gick till kassan i mitten som inte ens var öppen, utan de på sidorna var öppna och så gick man till antingen höger eller vänster beroende på vem som blev ledig först.

Gott så, om det var så alltid, men det är det inte. Ibland är det tre köer, ibland en som idag och aldrig vet man i förväg hur det ligger till så oavsett när man kommer in i butiken så ser det ut som att kön är jättelång och det brukar få mig att vända i dörren. Nu använde jag en butik jag handlade i just idag som exempel, men det kunde varit nästan vilken som helst. I en del butiker får man irra omkring för att ens hitta någon slags kassa.

När det är rea så blir det ännu rörigare, för då bortser man från den eventuella lilla ordningen man hade innan och liksom bara buntar ihop allt. ”Här är reagrejerna”. Okej, man var är reagrejerna i storlek 140? ”Där borta.” Mmm..bland alla andra storlekar och utan hänsyn till under/ytterkläder. Kul. Jag går hem till mitt internet”. För även om jag vill handla så vill jag inte handla alla storlekar samtidigt eller ens byxor/tröjor/trosor utan jag vill bläddra igenom tröjorna, kanske hitta en och komma på att ett par byxor till kanske?

Till handlarnas försvar blir jag inte sugen på att åka till till Skärholmen heller för alla butiker har ju samma intredningskoncept med skarpa lampor och en jävla röra. Själva använder jag lite mjukare lampor hemma med förhoppningen att det ska se mindre rörigt ut.

Läs även andra bloggares åsikter om handla lokalt, centrumdöden, södertälje, shopping, handla online

Publicerat i samhälle | Lämna en kommentar

Hemmasittarna

Postat den december 4, 2018 av Drottningen

Jag tittade på Kalla Fakta igår som handlare om så kallade hemmasittare. Barn som på grund av orsak inte är i skolan. Ofta, men inte alltid, har dessa barn en neuropsykiatrisk diagnos (npf) som autism eller ADHD. På detta kan man lägga till ångest, panikångest, sömnstörningar, ätstörningar och lite sånt också.

För känner man sig alltid fel så kommer ångesten. Så är det. Och de här barnen vet väldigt väl att de är annorlunda. När poletten föll ner att vår nioåring alltså har en ångestproblematik, alltså det är inte lätt att förhålla sig till. Vi är en (ganska) stabil familj med inkomst varje månad, ett tryggt hem där ingen super eller knarkar och barnen är hela och rena och ett barn har tydligen ångest. Jahapp.

Det står i skollagen att alla barn ska inkluderas i skolan och ska få de anpassningar som behövs för att man ska klara målen. Även utan diagnos. I praktiken får du antagligen ingenting annat än medlidande blickar utan diagnos, men det står så i alla fall.

Just hemmasittargrejen är en sån sak som skrämmer mig. Jag antar att det för det första gått ganska långt innan barnet slutar gå, för det är inte det här ”åhhhh! Jag är trött!!! Jag oooorkar inte!!!”, utan vi talar i vårt fall om dagar när ungen fått regelrätta ångestattacker, skriker och gråter, sparkar omkring sig. Och då får inte ens yours truly nazimum ungen till skolan.

Det har också hänt att vi kommit till skolan och ungen sätter klackarna i backen och helt enkelt inte kan gå in till skolan. Oavsett kompisar som lirkar och trugar, personal som finns där. Det går inte.

Sen kan andra tala om att det är bara att…. Ibland är det ju det, men inte alltid.

Med det sagt så går vår unge till skolan och vi jobbar tillsammans med skolan för att han ska fortsätta göra det. Var och en efter förmåga så att säga.

Men varje termin så gnager det ändå i mig. Tänk om han inte orkar?

Stannar man hemma en termin eller två så har man tappat sina klasskompisar. Barn är inte asbra på att upprätthålla vänskapsrelationer och ses man inte så rinner det ut i sanden. Det räcker med en vecka så har relationerna förändrats lite när bästisen lekt med någon annan och ptja, med autism så är man inte jätteflexibel.

Man tappar också kunskap. Kunskap som många av de här barnen suger i sig som svampar under rätt förutsättningar, som de kan briljera med om tillfälle ges.

Och om tio år, när vår unge är ”vuxen” så kan han inte, om han inte gått ut grundskolan plugga vidare eller för all del skaffa sig ett jobb. Något som han förvisso kommer ha svårt med ändå, men inte på grund av sitt huvud utan på grund av sina sociala brister. Risken finns alltså redan på grund av diagnosen att man blir sittande ensam någonstans med ångest och depression. Att samhället och skolan då låter de här barnen bli sittande hemma är faktiskt inget annat än skandalöst.

För att inte tala om slöseri med samhällsresurser. Alla dessa människor som hade kunnat ha ett fungerande liv, ett jobb, en fungerande tillvaro, om de bara fått möjligheten.

Att hänvisa dem till särskolan som man gjorde förr ser jag inte heller som någon lösning, men att inkludering nödvändigtvis ska betyda att du ska gå heltid i en klass med 25-30 elever och klara dig genom att slippa läxorna kanske är att som skola göra det enkelt för sig.

Har man dessutom (o)turen att ha en unge som inte ställer till besvär, som nästan håller ihop i skolan och som klarar kunskapsmålen och sen exploderar hemma, så blir det ingen mindre undervisningsgrupp eller egen resurs heller, för sånt är vikt åt barnen som stör andra.

Den som störs hamnar.. i skymundan. Sluter sig. Märks inte. Kan smyga iväg utan att det märks. Stanna hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Publicerat i Autism/NeuroPsykiatrisktFunktionshinder, barnen, Föräldraskap | Lämna en kommentar